En bra rysk story – om vi bara kunde lita på den
Krönika. I somras kom en bok ut i Ryssland med sensationella uppgifter om Raoul Wallenbergs död. Det sades vara resultatet av att den tidigare KGB-chefen Ivan Servos dagböcker skulle ha hittats. Men bland ryska forskare är de föregivna memoarernas äkthet omtvistade. Och när Gudrun Persson, Rysslandsexpert och docent vid Slaviska institutionen på Stockholms universitet, får boken i sin hand växer hennes skepsis.
Publicerad: 2016-09-09
Den internationella och svenska pressen visste knappt till sig. Nya sensationella rön om Raoul Wallenberg hade just publicerats i Ryssland. Wallenberg skulle ha hållits fängslad som gisslan och sovjetiskt trumfkort i förhandlingarna med USA inför Nürnbergrättegångarna. Den kände – eller snarare ökände – KGB-chefen Ivan Serovs påstådda memoarer eller dagböcker hade hittats i en lönnvägg vid Serovs datja i Moskva 26 år efter hans död. Hans barnbarn, som hittat manuset i några resväskor i väggen, lät sig intervjuas i pressen.
Men är det sant? Kunde den högste chefen för säkerhetstjänsten skriva memoarer utan att de upptäcktes i den övervakning som alltid förekom för höga chefer i Sovjetunionen? Det vore en verklig sensation, en riktigt bra story!
Ivan Serov var chef för KGB åren 1954-58 och hade tjänstgjort i den sovjetiska säkerhetstjänsten under kriget. Han var bland annat ansvarig för tvångsdeportationerna från Baltikum, Volgatyskarna och krimtatarerna – en etnisk rensningspolitik som berörde miljontals människor. Serov föll från makten 1963 och dog 1990. Inte en enda sovjetisk tidning nämnde hans död.
Jag får boken i min hand. Min skepsis blir allt starkare – på punkt efter punkt med vanlig hederlig källkritik växer frågetecknen.
Redan bokens omslag proklamerar ”Aleksandr Chinsjtejns projekt”. Vilket projekt? Chinsjtejn döljer inte att publiceringen är ägnad åt att upprätta Serovs – i hans tycke – alltför dåliga rykte. Memoarerna, skriver han, är ”rena Klondyke.”
Chinsjtejn är en politiker och journalist som suttit i duman för Enade Ryssland. Han är känd för att stödja radikala lagförslag i patriotismens anda och har enligt den officiella biografin inte alls ägnat sig åt forskning. Boken är sponsrad av Ryska historiska sällskapet och Ryska militärhistoriska sällskapet, vilka båda står regeringen nära. Upplagan sägs vara på 25 000 exemplar, en astronomiskt hög siffra för denna typ av böcker i Ryssland. (En upplaga på 2000 eller lägre är kutym). Kulturministern Vladimir Medinskij, tillika ordförande i det Militärhistoriska sällskapet, skriver några rader på baksidan till stöd för memoarernas äkthet, men tillägger tvetydigt om sanningshalten: ”Den avgör ni, kära läsare.”
Jag läser vidare och störs av att det är mycket svårt att skilja på Chinsjtejns penna och Serovs. Sällan förekommer exakta datum. Materialet har buntats ihop i stora textsjok som omfattar flera år. Inte ens utdragen ur Serovs dagböcker anges alltid när de ska ha skrivits. Boken är full av förvanskningar och utelämnanden av viktiga fakta. Till exempel beskrivs tvångsdeportationerna från de baltiska staterna som en avväpning av arméerna. En direkt lögn.
Bland ryska forskare har boken diskuterats livligt. Några menar rakt ut att den är ett falsarium skrivet av Chinsjtejn – ”ett kommersiellt påhitt” – medan andra tror på innehållet. Till den senare gruppen hör den högt ansedde forskaren Nikita Petrov, som ägnat sitt liv åt att forska om den sovjetiska säkerhetstjänsten och som skrivit en biografi om Serov. Han menar att det delvis är Serovs memoarer, men att Chinsjtejn dels tagit mycket från hans egen biografi, utan att ange källa, dels skrivit vissa delar själv.
Jag tänker på Chrusjtjovs memoarer när de publicerades i väst 1970 och då först ansågs vara ett falsarium. Det visade sig senare vara fel. Dessutom minns jag att sovjetmakten gav ut marskalk Georgij Zjukovs hårt censurerade memoarer på 1960-talet – då i syfte att stärka Sovjets anseende.
Den här boken ”Anteckningar från en resväska” kommer i en tid då den centrala arkivmyndigheten inordnats direkt under presidentadministrationen. Seriösa ryska forskare får avslag på avslag när de försöker få tillgång till säkerhetstjänstens arkiv. Det finns stora tveksamheter kring denna bok.
Att den publiceras just på detta vis med stöd av kulturministern och där en verksam politiker delvis hållit i pennan visar något om den ryska politiska ledningens inställning till historieskrivning: Den är alldeles för viktig för att lämna till kunniga forskare.
Dock är jag viss om att någon gång i framtiden kommer dokumenten från de ryska arkiven om mordet på Wallenberg att se dagens ljus.