Botswanas 50-årsdag är verkligen något att fira

Botswanas 50-årsdag är verkligen något att fira

Krönika. Den 30 september fyller Botswana femtio år som självständig nation. Det kommer vare sig nu eller tidigare att medföra feta rubriker. Där finns inga krig eller statskupper att skriva om. Det intressanta med Botswana är i stället att landet så gott som alltid rankas i topp när det handlar om hur stater i Afrika regeras, konstaterar Bengt Säve-Söderbergh, tidigare statssekreterare på UD.

Publicerad: 2016-09-28

I Botswana råder en demokratisk ordning som är ovanlig i övriga Afrika. Varför är det så? Med en viss förenkling kan man hävda att Botswanas demokrati till stor del beror på att landet en gång var så erbarmligt fattigt att där helt saknades framtidsutsikter. Men demokratin beror också, och det ska tilläggas, på ett klokt och genomtänkt styre från första början av självständigheten.  Plus en hel del tur.

Botswana, beläget i södra Afrika och för femtio år sedan omgivet av portugisiska kolonier och rasistregimer i Sydafrika och dåvarande Rhodesia, var ett land helt utan kända naturresurser och föga lämpat för jordbruk. Där fanns bara sand och boskap. En yta betydligt större än Sveriges och med en befolkning då på bara en miljon människor. Men med tre gånger så mycket nötkreatur.

Ett land med tre gånger så mycket boskap som människor. Foto: THPStock/Shutterstock

Inga britter, sådana som koloniserat Rhodesia och Sydafrika, inte heller äventyrare från andra länder. Det brittiska kolonialstyret var helt passivt och administrerades från Sydafrika. Med andra ord: det dåvarande så kallade protektorat Bechuanaland tilldrog sig inget intresse från omvärlden.

Karta: Shutterstock

På 1950-talet kom förändringens vindar till Afrika: bort med kolonialismen och motstånd mot rasistregimerna. I de flest av Botswanas grannländer möttes protesterna med vapenmakt vilket tvingade fram väpnade befrielsekrig. Seretse Khama, son till en av de mer betydande stamhövdingarna, studerade i Oxford och gifte sig med en vit brittisk kvinna – trots den brittiska regeringens protester. Han blev som andra afrikaner intagen av drömmen om självständighet, att bli av med det koloniala.

Väl återkommen till sitt hemland bildade han tillsammans med Quett Masire ett representativt politiskt parti. De uppvaktade engelsmännen och förklarade att de ville göra sitt land självständigt, varvid de möttes med vänlighet och tillmötesgående – men också med kommentaren att antingen är ni mycket modiga eller mycket dåraktiga.

Quett Masire på statsbesök i USA 1984. Masire var Botswanas president åren 1980-1988. Foto: USAF

Vid självständigheten fanns inga pengar i Botswana utom ett mycket begränsat budgetstöd från London. Samtidigt hade det i flera grannländer gjorts fynd av mineraler, som gav stora inkomster. Så var det i Sydafrika och så var det i till exempel Katanga i Kongo.

Kanske det en dag kunde ske i Botswana också, tänkte de nya ledarna. Därför skrevs ett avsnitt in i författningen som sade att om mineraler en dag upptäcks någonstans i landet så ska markinnehavaren få en mindre kompensation, men sedan ska inkomsterna användas till utveckling för hela folket. Inte till den stamhövding där fyndigheten görs. Mineralrättigheterna skulle alltså förstatligas. Så blev det också när de folkvalda röstade om det.

De hade tur. Redan åren strax efter självständigheten upptäcktes koppar och diamanter. Till skillnad från många andra länder föll de styrande inte för personliga frestelser att stoppa pengar i fickan eller på hemliga konton utan de följde vad författningen föreskrev. En kultur av ödmjukhet och enkla vanor hos de regerande grundlades och har i stort sett fortsatt till dags dato.

”Diamonds are a girl’s best friend” heter det i en sång. Men det stämmer inte i Botswana, för tack vare diamanterna fick både pojkar och flickor möjlighet att lära sig läsa och skriva.  Från en nästan total brist på läs- och skrivkunnighet har nu så gott som alla människor i landet nått denna färdighet. 

Men det tog sin tid. Och det krävdes samarbete med omvärlden. Quett Masire, som senare skulle efterträda Khama som president, siktade tidigt på att bli vän med Sverige. Hans besök i Sverige redan 1968 blev inledningen till ett omfattande samarbete under flera årtionden. Inte minst handlade det om skolor och utbildning. Till en början kom åtskilliga svenskar till Botswana för att jobba. ”Vi var inte så vana vid personer med vit hud men tänkte att de kunde väl också vara duktiga”, har Quett Masire berättat för mig. ”Vi hade ju inte haft erfarenheter av vita kolonialister så vårt folk tänkte inte mycket i termer av så kallade raser. Och dessutom var vår president gift med en vit engelska”.

Vid mina besök i Botswana har jag noterat hur avspända relationerna är mellan de styrande och medborgarna. Avstånden är inte så stora. Där finns mycket lite av den protokollära formalism som annars präglat många nya länder på den afrikanska kontinenten. Åtminstone efter vad jag har kunnat se, tänker botswanier i termer av demokrati när de pratar om samhällsproblem. En demokratisk kultur dominerar.

Men de har också haft erfarenheter av detta i nästan femtio år. Den demokratiska kulturen har fått växa fram gradvis och utan våld. Så visst spelar det roll på vilket sätt självständigheten uppnåddes. Nu tänker man i Botswana mycket på vad som ska ge inkomster när diamanterna en dag tar slut. Och hur man ska minska inkomstskillnaderna som här, liksom i övriga Afrika, och för den delen i de flesta länder i världen, har ökat till otillständiga nivåer. 


Bengt Säve-Söderbergh

Före detta statssekreterare på UD