Tjeckien och Slovakien: Det omaka paret i Europas mitt
Förr ett landslag, nu två. Slovakien pressar Tjeckien i OS i Sotji 2014. Foto: Iurii Osadchi/Shutterstock

Tjeckien och Slovakien: Det omaka paret i Europas mitt

Fred & konflikt. I både Tjeckien och Slovakien har människor gått ut i massdemonstrationer det senaste halvåret för att protestera mot maktmissbruk och korruption. Protesterna är ett hoppfullt tecken på att de båda länderna inte glider in i samma odemokratiska utveckling som den som ägt rum i Ungern. UI:s Ingmar Oldberg har läst förre ambassadören Ingmar Karlssons nyutkomna bok om de två EU-ländernas händelserika och under perioder gemensamma historia. Boken ger en bra bakgrund till den politiska utvecklingen idag.

Publicerad: 2019-09-11

I Slovakien utbröt i februari 2018 stora demonstrationer efter mordet på en journalist som undersökte korrupta politiker, och premiärminister Robert Fico tvingades avgå. I våras vann miljöaktivisten Zuzana Čaputová i presidentvalet över Ficos kandidat. Tjeckien skakades i somras av stora demonstrationer över hela landet mot premiärminister Andrej Babiš, landets näst rikaste man, och 400 000 skrev på upprop som krävde hans avgång. Även om Ficos partikoalition och Babiš ännu är kvar vid makten, så vittnar dessa händelser om att civilsamhällena lever i de båda länderna.

Det mesta av detta hände innan Ingmar Karlsson skrev boken Det omaka paret. Tjeckernas och slovakernas historia och Karlsson är kanske därför extra pessimistisk om läget. Han kallar Tjeckien för ett politiskt moras och en europeisk tragedi och hävdar att Slovakien slagit in på Ungerns väg mot en illiberal demokrati. Han analyserar inte skillnaderna mot Polen och Ungern i fråga om massmedia och rättssamhälle.

slovakpresidentMiljöaktivisten Zuzana Čaputová vann presidentvalet i Slovakien i våras. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Men boken har stora förtjänster. Den är den första moderna översikten över ländernas historia på svenska. Den bygger på Karlssons erfarenheter som ambassadör i Prag och Bratislava 1996­–2001, samt på modern forskning, mest engelskspråkig. Den tar upp såväl de nationella myterna som det komplicerade namnskicket och kryddas med politiska anekdoter.

Gift med en slovakiska låter Karlsson inte tjeckernas historia överskugga slovakernas, som så ofta sker, och folkens relationer med varandra är ett genomgående tema. Han påvisar deras olikartade historia och kultur, som lett till skilda intressen. Folken levde tillsammans i det Stormähriska riket på 800-talet och i Tjeckoslovakien fram till 1993, då de skildes fredligt – liksom Sverige och Norge 1905.

Dagens Tjeckien har sina anor från det böhmiska kungadömet, som även omfattade Mähren och en del av Schlesien från 900-talet till 1620. Det hade glansperioder under 1300-talet, då kung Karl IV blev tysk-romersk kejsare, och i slutet av 1500-talet under kejsar Rudolf II som införde religionsfrihet, men också krig, då husiterna i början av 1400-talet gjorde uppror mot den katolska kyrkan.

prag1918Tusentals samlades på Václavplatsen i Prag när den nya staten Tjeckoslovakien utropades den 28 oktober 1918. Foto: Wikimedia Commons

Tjeckernas största problem enligt Karlsson har varit att de likt ett fågelhuvud pressats av den ”germanska näven” från olika håll. Efter slaget på Vita berget 1620 införlivades kungadömet i Habsburgmonarkin, katolicismen blev den enda tillåtna läran, tyskan det dominerande språket och makten koncentrerades till Wien. Först under 1800-talet uppstod en av tyska filosofer inspirerad nationell väckelse med idéer om autonomi och slavisk gemenskap.

Slovakerna däremot levde under mer än tusen år fram till 1918 i norra Ungern utsatta för en ständig magyariseringspolitik; begreppen ’slovaker’ och ’Slovakien’ dök först upp i samband med den nationella väckelsen i Europa på 1800-talet. Då Ungern 1848 förklarade sig självständigt från Österrike, stödde slovakiska ledare kejsaren, som med hjälp av tsarryska trupper slog ner upproret. Men då Ungern blev jämbördigt med Österrike i en dubbelmonarki 1867 fick slovakerna ingen utdelning och magyariseringen fortsatte. I början på 1900-talet kunde slovakiska bara undervisas i religionsskolor, och det fanns inte ett enda slovakiskt gymnasium.

Karlsson förklarar hur T G Masaryk och Eduard Beneš, blivande president respektive utrikesminister, under första världskriget vann stöd hos västmakterna för ett från Österrike-Ungern självständigt Tjeckoslovakien, delvis med hjälp av tjeckiska krigsfångelegioner i Ryssland. Masaryk krävde också slaviska delar av Tyskland och en korridor till det blivande Jugoslavien, men fick nöja sig med Karpato-Rutenien och delning av Teschen med Polen.

Slovakerna anslöt sig frivilligt, men de tjeckiska ledarna såg dem inte som en annat folk och gav dem ingen särställning, inte heller de 3,2 miljonerna tyskar. Karlsson menar att slovakerna också behövdes som en motvikt mot tyskarna. Han nämner dock inte att den kommunistiska regimen under Béla Kun i maj 1919 upprättade en sovjetrepublik i Slovakien, som snart krossades av tjeckiska trupper.

hitler i pragAdolf Hitler besöker Pragborgen den 15 mars 1939. Foto: Bundesarchiv/Creative Commons

Under mellankrigstiden utvecklades Tjeckoslovakien ekonomiskt och förblev en demokrati trots växande missnöje bland slovaker och sudettyskar, som underblåstes av Hitlertyskland. Som en följd av det skändliga Münchenavtalet med Storbritannien och Frankrike 1938 övertog Hitler de tyskbebodda delarna av Böhmen-Mähren, medan Polen tog hela Teschen och Ungern den av ungrare bebodda delen av Slovakien samt, i två steg, Karpato-Rutenien. I mars 1939 erövrade Hitler resten av Böhmen-Mähren och upprättade ett tyskt protektorat, vilket innebar skoningslöst förtryck och utrotning av landets judar. Beneš gick i exil och orienterade sig mot Sovjetunionen.

Slovakien däremot blev en klerikal-fascistisk lydstat till Tyskland, som själv deporterade sina judar och romer (mot betalning!) till Hitlers dödsläger i Polen och deltog i kriget mot Sovjetunionen. Men Karlsson påminner också om att 1944 genomfördes ett slovakiskt folkuppror, stött av både Beneš och kommunisterna, vilket dock krossades av tyska trupper innan sovjetarmén hann fram.

Boken är med rätta kritisk mot att president Beneš, när Tjeckoslovakien återupprättades efter kriget, med stöd av segrarmakterna slutgiltigt löste den tyska frågan genom kollektiv utvisning av 3 miljoner tyskar, rentav med dödsmarscher och koncentrationsläger. Även ungrarna belades med kollektiv skuld, slovakiserades eller byttes ut mot slovaker i Ungern. Slovakien fick ett nationalråd men dess befogenheter beskars.

sovjetinvasionSovjetisk stridsvagn brinner i Prag, augusti 1968. Foto: CIA

Karlsson skildrar tydligt det kommunistiska maktövertagandet 1948, som ledde till stalinistisk diktatur, utrensningar och planekonomi. Slovakien industrialiserades, men förblev underordnat makten i Prag. På bekostnad av tjeckiska reformister betonas den roll som slovaker som Alexander Dubček och Gustáv Husák spelade i den reformrörelse som utmynnade i Pragvåren 1968. Karlsson redogör klart för reformkommunisternas program och reformer, samt för förhandlingarna med Sovjet och Warszawapaktens invasion i augusti.

Denna följdes av den så kallade normaliseringen under president Husák, som innebar förnyat politiskt förtryck och sovjetiska baser i landet. Den enda större reform som bestod var att staten blev en federation med både gemensamma och separata tjeckiska och slovakiska organ, men Husák bevarade centralmaktens kontroll – så som kommunister brukar göra. Med sympati behandlas Charta 77 och dissidenternas motstånd som slutligen, inspirerat av Gorbatjovs reformer och kommunistregimernas fall i grannländerna, resulterade i Sammetsrevolutionen med början den 17 november 1989 (på ett ställe feldaterad).

Ingmar Karlsson förklarar bra varför det sedan kom till ett slut på federationen trots president Havels bemödanden och folkopinionen i båda länderna. Tjeckiens premiärminister, ekonomen Václav Klaus, ville ha en snabb liberalisering i hela landet medan nationalisterna i Slovakien under ledning av populisten Vladimír Mečiar ville bestämma själva utifrån sina behov. Det fanns inget tjeckoslovakiskt parti eller någon gemensam historia, men inte heller hat eller nationella konflikter, så det blev en sammetsskilsmässa, som få sedan beklagat.

havelVáclav Havel, Tjeckoslovakiens president 1989-1992. Sedan Tjeckiens president till 2003. Foto: Ondřej Sláma/Creative Commons

Efter delningen den 1 januari 1993 bevittnade ambassadör Karlsson hur dissidenterna, ”dygdens ghetto”, saknade förmåga att driva praktisk politik och överflyglades av den ”grå zonens” folk, pragmatiska teknokrater, som dittills legat lågt. Klaus var enligt Karlsson en nyliberal ’nationalbolsjevik’ som motsatte sig EU-medlemskap, ogillade civilsamhälle och miljöpolitik men gillade Putin.

Klaus efterträdare Miloš Zeman, president sedan 2013, har också kritiserat EU, dessutom viggat pengar från Ryssland och urskuldat dess erövring av Krim, angripit journalister och muslimer, samt motsatt sig allt flyktingmottagande – i likhet med Ungern och Polen. Zemans samarbete med premiärminister Babiš, som anklagas för korruption, betecknar Karlsson som ett tjyv- och rackarspel. Lika välgörande kritisk är Karlsson mot utvecklingen i Slovakien och Mečiars arvtagare Fico, som delar Zemans syn på EU, Ryssland, flyktingar och likaså misstänks för korruption.

Trots nämnda påpekanden ger alltså boken en god bakgrund till aktuella händelser och kan rekommenderas till en bred läsekrets.


Ingmar Oldberg
Associerad medarbetare vid UI:s Rysslands- och Eurasienprogram.