Ingen ljusning för krisande tyska socialdemokrater
SPD:s ordförande Andrea Nahles. Foto: SPD Schleswig-Holstein/Creative Commons

Ingen ljusning för krisande tyska socialdemokrater

Tyskland. De svenska socialdemokraterna har stadigt tappat väljare de senaste 20 åren och inför det stundande valet har opinionsmätningarna visat på ett rekordlågt stöd. Trenden är liknande i flera andra europeiska länder. I Tyskland befinner sig SPD, världens äldsta socialdemokratiska parti, i en djup kris. Enligt den egna valanalysen är den såväl innehållslig som organisatorisk. Ett år efter valet syns dock ingen ljusning för det anrika SPD – snarare tvärtom, skriver journalisten och författaren Jan Lewenhagen.

Publicerad: 2018-09-05

Åtta siffror illustrerar krisen för de tyska socialdemokraterna – 10 641 888. Så många röster, drygt tio miljoner, har SPD förlorat sedan segervalet 1998. Mer än 20 miljoner röster för 20 år sedan blev till dryga nio miljoner vid valet för ett år sedan.

SPD har sedan 1998 tappat både till vänster och höger. Vid valet 2009 var det Die Linke (Vänstern) som utgjorde det stora hotet. Partiet hade fått ett uppsving som följd av arbetsmarknadsreformerna i Agenda 2010 som lanserats av SPD-kanslern Gerhard Schröder. Ironiskt nog leddes Die Linke av Oskar Lafontaine, mannen som 1999 lämnat ordförandeposten i SPD i protest mot Gerhard Schröders nya mittenpolitik. Det mest kontroversiella i Agenda-politiken var den radikala försämringen av arbetslöshetsersättningen och det drabbade SPD:s kärnväljare. Besvikelsen förstärktes ytterligare av att SPD som parti i Angela Merkels första regeringen gick med på att höja pensionsåldern till 67 år.

Vid fjolårets val kom hotet från höger. Alternativ för Tyskland (AFD) tog nästan en halv miljon väljare från SPD, dessutom lyckades det högerpopulistiska partiet till skillnad från SPD att mobilisera de många soffliggarna. Agenda-politiken hade lett till ett rekordlågt valdeltagande 2009 på 70,8 procent, och SPD kunde under de kommande valen inte få väljarna att vända tillbaka.

Måltavlan för AFD var visserligen i första hand Angela Merkels flyktingpolitik, hennes CDU tappade en miljon väljare till AFD.  Det drabbade också SPD eftersom partiet lojalt ställt sig bakom Merkel, trots tendenser att distansera sig och ställa tyskarnas välfärd mot flyktingmottagandet.    

Fjolårets valresultat för SPD – 20,5 procent – var det sämsta under hela efterkrigstiden. Det ledde också till vid det här laget välbekanta konvulsioner. Först sade SPD, anfört av ordföranden Martin Schulz, redan på valkvällen blankt nej till ett fortsatt regeringssamarbete med Angela Merkels CDU.

Sedan fick Martin Schulz under förödmjukande former krypa till korset och acceptera ett regeringssamarbete för att därefter tvingas bort från ordförandestolen och avstå från posten som utrikesminister i Merkels stora koalition.

schulz-affisch
Sönderriven valaffisch med Martin Schulz. Foto: Shutterstock

På kongressen i april blev Andrea Nahles vald till ny SPD-ordförande, den första kvinnan på posten. Den 48-åriga Nahles är vid det här laget en veteran som började sin bana som ordförande för ungdomsförbundet och galjonsfigur i partiets vänsterflygel. Med åren, och efter en sejour som arbetsmarknadsminister i Angela Merkels förra regering, har Nahles tagit flera steg mot mitten. Det var också hon som med ett redan legendariskt temperamentsfullt inlägg fick stämningen att vända på den kongress som med knapp majoritet röstade för ännu ett regeringssamarbete med CDU.

Uppslutningen bakom Nahles var dock generande svag, bara 66 procent av delegaterna röstade på henne som ny ordförande. Den som till äventyrs trodde att hon skulle vända den nedåtgående trenden tog miste.

Opinionssiffrorna har fortsatt att dala för SPD jämfört med valresultatet. Det träffsäkra opinionsinstitutet Forsa redovisade den 1 september en mätning som gav SPD 17 procent. AFD och De gröna är hack i häl, bägge fick 16 procent i mätningen. SPD riskerar med andra ord att för första gången under efterkrigstiden hamna på tredje- eller fjärdeplats i den tyska partihierarkin, en position som man redan intagit i östra Tyskland.  Vid valet förra året blev SPD fjärde största parti i det före detta DDR med 13,9 procent av rösterna. Allra sämst gick det i delstaten Sachsen med 11,7 procent, just nu i fokus efter våldsamheterna i staden Chemnitz. 

afddemo
AFD mobiliserade i demonstrationen mot Tysklands invandringspolitik i Chemnitz den 1 september. Foto: Shutterstock

CDU har också tappat under året som gått efter valet och hamnade på 30 procent i Forsa-mätningen. CDU och det bayerska systerpartiet CSU har under sommaren varit inbegripna av ett häftigt internt gräl om flyktingpolitiken som säkert kostat en hel del sympatier. SPD har dock inte kunnat slå mynt av rivalernas oenighet.

I höst stundar delstatsval i Bayern respektive Hessen som av opinionsmätningarna att döma kan bli nya lågvattenmärken för SPD.

Den som vill få inblick i SPD:s interna problem kan med fördel läsa den bok om Martin Schulz valrörelse som skrivits av Spiegel-journalisten Markus Feldenkirchen. ”Die Schulz-story” kom ut tidigt detta år och ger en inblick i vilka kaotiska omständigheter som förvandlade Schulz från att vara partiets hopp till att bli en djupt tragisk hjälte – en ettårig berg- och dalbana som förmodligen saknar motstycke i modern tysk historia. Feldenkirchen fick följa valrörelsen inifrån på villkor att han inte publicerade något förrän efter valet.

Intrycken från Schulz-boken bekräftas i den valanalys som SPD offentliggjorde i somras, den är författad av en arbetsgrupp om fem personer och är baserad på intervjuer med 101 personer på olika nivåer inom partiet.

I analysen konstaterar författarna att förutsättningarna inför valet egentligen var tämligen goda för SPD. Angela Merkel hade varit kansler i tolv år och hur populär hon än var och vilken respekt hon än åtnjöt i vida kretsar så kunde man ändå utgå från att det i väljarkåren fanns en viss Merkel-trötthet och en längtan efter något nytt.

Den potentialen kunde inte utnyttjas men att den fanns bevisades av reaktionerna när Martin Schulz helt oväntat utsågs till kanslerkandidat en tisdag i januari 2017. På kort tid steg SPD:s opinionssiffror i nivå med CDU:s och i direkt jämförelse med Angela Merkel var den nya SPD-kandidaten Schulz populärare än kanslern när det återstod ett halvår till valet. Det visade sig dock vara en kortvarig hajp som snart var förbi och SPD hade ännu en gång gjort misstaget att skjuta från höften vid lanseringen av kanslerkandidat.

Detsamma skedde när Peer Steinbrück brådstörtat utsågs till Merkels utmanare inför valet 2012.

sigmarG
Sigmar Gabriel, SPD:s ordförande 2009-2017. Foto: Shutterstock

Inför valet 2017 var partiordförande Sigmar Gabriel ensam ansvarig för lanseringen av Schulz och endast några få i partiledningen visste vad som var i görningen. Gabriels förkärlek för taktiska manövrar och ad hoc-lösningar var välkänd, enligt valanalysen hade han åter försummat att tänka strategiskt och använda mandatperioden till att skapa ett slagkraftigt socialdemokratiskt program inför valet 2017.

Resurserna och expertisen fanns. SPD hade som regeringspartner under mandatperioden ansvar för tunga områden som arbetsmarknaden, näringslivs- och familjepolitiken samt miljön, och ansatsen hade också funnits när partiledningen 2015 lade fram Roadmap 31 – ett utkast till hur partiet i valet 2017 åter skulle hamna ovanför 30-procentsnivån. Sedan hände ingenting de närmaste åren och Martin Schulz stod tomhänt när han skulle utmana Angela Merkel.

Såväl boken Die Schulz-story som valanalysen visar hur partiet hoppade från tuva till tuva i hopp om att något av alla utspel skulle ge utslag i opinionsmätningarna. Resultatet blev att till slut visste ingen vad Martin Schulz och SPD egentligen stod för.

När sedan Angela Merkel och CDU åter valde att bedriva en valrörelse som framförallt syftade till att inte väcka ont blod så var debaclet ett faktum.

Problemen sitter dock, enligt analysen, djupare än så. Valrörelsen var ett exempel på ett oskickligt politiskt hantverk, men det krävs mer än smarta kampanjmakare för att få partiet på fötter.

Programmatiskt är SPD på väg att bli ett parti som vill vara alla till lags, även om intressena är motstridiga. Klimatfrågan är ett exempel. SPD står bakom de ambitiösa målen att sänka utsläppen av växthusgaser, samtidigt som man inte vill stöta sig med dem som har sin försörjning i brunkolsregionerna.  Vad partiet egentligen står för blir alltmer diffust.

–SPD vill vara både och, men riskerar att bli ett varken-eller-parti, säger en av de 101 intervjuade i analysen.

Själv partiorganismen är också skadad efter år av toppstyrning där fotfolket drabbats av ledningens ”top-downpolitik”.  Det började med Gerhard Schröders kontroversiella arbetsmarknadsreformer i Agenda 2010 som avsiktligt inte hade förankrats bland gräsrötterna i tron att de då skulle ha förvanskats och blivit verkningslösa.

spdhögkvarter
SPD:s högkvarter i Berlin, Willy-Brandt-Haus. Foto: Marian Dreher/Shutterstock

Även under Sigmar Gabriels sju år som ordförande ställdes funktionärer och medlemmar inför oönskade överraskningar. Följden har blivit att kommunikationen inte längre fungerar inom partiet. Det funktionärsskikt på mellannivå som ska fungera som en länk mellan medlemmar och ledning har ställts offside.

En tröst för SPD är enligt analysen att sju av landets 16 delstater har en socialdemokratisk regeringschef och att 14 av landets 20 största städer styrs av en SPD-borgmästare. Det visar att partiet fortfarande har en duglig kader som är i stånd att agera praktiskt politiskt.

SPD har motgångarna till trots inte heller drabbats av den så kallade pasokisering (efter det grekiska socialdemokratiska partiet Pasok) som nästan utraderat systerpartierna i Frankrike, Nederländerna och Grekland.

Den drygt 100-sidiga analysen avslutas med ett antal slutsatser. Det måste bli ett slut med fraktions- och gruppbildningarna inom partiet liksom med den kollektiva ansvarslöshet som brett ut sig. Partihögkvarteret i Berlin måste omorganiseras och göras kampanjfähigt.

Processen som leder fram till nomineringen av en kanslerkandidat kan inte förbli som den varit, i den stund det finns flera kandidater måste avgörandet ligga hos medlemmarna.

SPD måste lämna den pragmatiska medelvägen och våga skaffa sig en profil och bli ett parti där konkreta lösningar på vardagliga problem står högt i kurs.


Jan Lewenhagen
Journalist och författare. Under åren 2006 till 2016 Dagens Nyheters korrespondent i Berlin och bevakade förutom Tyskland även Schweiz och Österrike samt de fyra så kallade Visegrads-länderna Ungern, Slovakien, Tjeckien och Polen.