Zurabisjvili vågar sticka ut i oförsonligt Georgien

Som efter en tuppfäktning putsar vinnare och förlorare i det georgiska presidentvalet fjädrar och blessyrer. Valkampanjen har utmärkts av ovanligt många fula nyp. Sponsorerna, oligarken Bidzina Ivanisjvili och oppositionen med den landsförvisade förre presidenten Micheil Saakasjvili i bakgrunden, funderar under tiden på vem man ska ställa upp i nästa match.

Bland åtminstone en del av de georgier som gav den nya presidenten Salomé Zurabisjvili sitt stöd finns dock en förhoppning om att hon nu inte bara ska bli Ivanisjvilis trofé utan också kunna bita ifrån sig då och då. För som tidigare utrikesministrar har både hon och förloraren Grigol Vasjadze från Enade nationella rörelsen (Saakasjvilis parti) en egen erfarenhet som skulle kunna ge presidentämbetet integritet i det hätska politiska landskapet i Georgien.

Den 66-åriga Zurabisjvili tillträder som president den 16 december. Hon härstammar från en släkt av intellektuella som flydde till Frankrike när Röda armén 1921 invaderade den första kortlivade republiken i Georgien. Hon är kusin till den välkända franska Sovjetexperten Hélène Carrère d'Encausse och deras farfar hade varit deputerad och chef för statsjärnvägarna i Georgien. Efter 30 års karriär i det franska utrikesdepartementet kom hon som fransk ambassadör till Georgien 2003. Det var samma år som Eduard Sjevardnadze tvingades avgå från presidentposten efter att omfattande demonstrationer lamslagit huvudstaden.

Den då nye presidenten Saakasjvili värvade följande år Zurabisjvili som sin utrikesminister men hon fortsatte att vara avlönad av franska staten. Zurabisjvili kom snabbt i konflikt med delar av parlamentet om utrikespolitiken, bland annat med talmannen Nino Burjanadze. Som företrädare för en inflytelserik finansfamilj beskylldes denna i sin tur av Zurabisjvili för att driva klanintressen. Efter ett år tvingades Zurabisjvili lämna sin post men i stället för att återvända till sin franska diplomatkarriär valde hon att stanna kvar i Georgien och grunda ett eget politiskt parti.

Micheil Saakasjvili talar med media i Kiev, januari 2018. Foto: Shutterstock

Det senaste valet i Georgien skulle förmodligen inte ha fått mycket uppmärksamhet hos oss även om det inte hamnat i skuggan av den rysk-ukrainska sammanstötningen vid Kertj. Men intressant är att den kanske mest upprörda diskussionen under valkampanjens inledning handlade om Georgiens eget ansvar för kriget med Ryssland 2008.

Ingen politiker i Georgien hävdar annat än att landet var i sin fulla rätt att försvara sitt territorium. Men vad Zurabisjvili sa var att när forna Sovjetrepubliker hamnar i krig med Ryssland finns inget militärt stöd att hämta från andra stater och då blir det ödesdigert att ägna sig åt annat än ett rent defensivt försvar. Därför kritiserade hon att Saakasjvili 2008 lät sig provoceras att skicka in trupper i den georgiska utbrytarregionen Sydossetien i strid mot ett tidigare avtal om eldupphör. För den hållningen beskylldes hon av delar av oppositionen för förräderi.

Hon kritiserade också företrädare för den georgiska kyrkan för att inte respektera ett avtal från 2002 där den dåvarande presidenten Sjevardnadze lovat att inte blanda sig i kyrkans affärer i utbyte mot att kyrkan inte la sig i politiken.

Zurabisjvili ställde formellt upp i valet som oberoende kandidat men stöddes av valkartellen Georgiska drömmen. Den kontrollerar mer än hälften av platserna i parlamentet och dess starke man är oligarken Ivanisjvili. Han grundade kartellen 2012 för att driva bort Saakasjvili och hans parti Enade nationella rörelsen från makten. Ivanisjvili har lyckats i sin ambition så långt att Saakasjvili både är efterlyst för korruptionsbrott och har berövats sitt medfödda georgiska medborgarskap.

Avgörande för valets utgång har först och främst varit att en majoritet av georgierna ser Ivanisjvilis fortsatta inflytande som ett mindre ont än att Saakasjvili skulle få chansen att åter ta plats i det politiska livet i Georgien.

Fulspelet i årets valrörelse har blåst upp en atmosfär av oförsonlighet som riskerar att sakfrågorna kommer att hamna i skymundan även i valrörelsen inför parlamentsvalet 2020. Zurabisjvilis seger med 59,52 procent av rösterna mot Vasjadzes 40,48 är tillräckligt stor för att övertyga de flesta.

Röstning i presidentvalets första omgång i Tbilisi med valövervakare från OSSE på plats. Foto: OSSE/Creative Commons

De internationella valobservatörerna från bland annat Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) ansåg att kandidaterna kunnat driva sina kampanjer fritt. Samtidigt pekade de dock ut många oegentligheter. Zurabisjvili fick otillbörligt stöd av statliga befattningshavare. Ett ogenerat försök att köpa röster var ett löfte från regeringen att minska på 600 000 georgiers skuldsättningar. Pengarna kommer från Ivanisjvili genom en av hans fonder.

Såväl statliga som privata medier tog i stor utsträckning parti för en av kandidaterna. Kränkande uppgifter spreds. Redan vid tidigare val har företrädare för såväl Enade nationella rörelsen som Georgiska drömmen upprättat listor över personer som skulle sökas upp under valdagen för att man skulle pressa dem att komma till vallokalerna. I år har detta beteende rapporterats i kanske ännu större omfattning än tidigare.

Förutom efter Sovjets upplösning för 27 år sedan har dagens Georgien utgjort en enad stat bara under 1100- och 1200-talen. Under resten av den bergiga georgiska nationens minst tretusenåriga historia har den under topografins och omgivande stormakters inflytande varit splittrad i mindre kunga- och hertigdömen. Spänningar mellan regionerna är en av flera förklaringar till motsättningarna i georgisk politik. Exempelvis följdes Rosornas revolution 2003, som öppnade vägen för Saakasjvilis jordskredsseger i presidentvalet följande år, av att regionen Adzjariens diktatoriske ledare tvingades fly. Starkaste oppositionsparti i Adzjarien var då Republikanska partiet som allierat sig med Saakasjvili. Men vid följande lokalval slogs Saakasjvilis parti och republikanerna bittert om mandaten och Saakasjvili anklagades för valfusk.

2004 var jag inbjuden till Georgien för att hålla ett inledningsanförande vid ett seminarium där georgiska politiker och andra befattningshavare skulle diskutera landets relationer till EU. Under min 20 minuter korta föreläsning betonade jag att EU till skillnad från USA inte är en stat och därför inte har en samlad utrikespolitik. Det låg därför, menade jag, i Georgiens intresse att söka samarbete med olika europeiska stater beroende på vilket ärende det gällde. Särskilt i frågor om handel borde man närma sig EU-länder som ligger nära Georgien liksom stater som man redan hade stort ekonomiskt samarbete med. I säkerhetspolitiska frågor kunde man däremot vänta större intresse bland andra stater som delar gräns med Ryssland.

Reaktionen från podiet överrumplade mig. Moderatorn, som senare blev partisekreterare i Saakasjvilis parti, liksom ledaren för Republikanska partiet skällde ut mig. De bortsåg från att jag hade bjudits in som en utomstående betraktare av europeisk Kaukasienpolitik. I deras ögon var jag som EU-medborgare ansvarig för unionens politik och de ansåg att den var skyldig att föra en gemensam utrikespolitik. Och därmed punkt.

Bidzina Ivanisjvili. Foto: Marco Fieber/Creative Commons

Därför får man kanske ändå se det som ett steg framåt att en majoritet av Georgiens väljare nu utsett en person till president trots att hon vågat sticka ut hakan genom att tala om hur den utrikespolitiska omgivningen ser ut i verkligheten. Dessutom är det värt att notera att Georgien, där bara 16 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor, nu fått en kvinnlig president.

Under tiden kommer förmodligen Europeiska Georgien, som för snart två år sen bröt sig ur Enade nationella rörelsen och nu är det största oppositionspartiet i parlamentet, att inleda sin kampanj inför valet 2020. Ett givet inslag är att lyfta fram Ivanisjvilis stora inflytande i landet och hans flagranta övertramp under presidentvalet.

Ivanisjvili har å sin sida inte råd att slå sig till ro. Det här var sista gången som Georgien utsåg en president genom direktval. När ny statschef ska tillsättas om sex år ligger valet i händerna på en elektorsförsamling som utnämns av parlamentet och lokala folkvalda organ. Ändringen av konstitutionen, som drivits fram av Ivanisjvilis block, innebär att partierna i framtiden får gå till val på egen hand i stället för i karteller och att politisk makt flyttas över från presidentämbetet till posten som premiärminister.