Macrons plan: EU ska göra Frankrike stort igen
Emmanuel Macron. Foto: Shutterstock

Macrons plan: EU ska göra Frankrike stort igen

Frankrike. Emmanuel Macron firar ett år på presidentposten inför protesterande järnvägsarbetare, studenter och pensionärer. Det oroar honom inte, hans plan för Frankrike ligger fast. Men i planen ingår ett starkt EU, en nödvändig plattform för franska globala ambitioner och det kan han bara åstadkomma tillsammans med Tyskland. Nu tycks Angela Merkel tveka, skriver EU-journalisten Ylva Nilsson.

Publicerad: 2018-04-20

Emmanuel Macron är en ovanlig politiker på många sätt. Ett exempel är hans snabba väg till makten trots att han hotade väljarna med tuffa reformer. Minst lika överraskande är att han faktiskt har inlett alla dessa utlovade reformer.
Sticker presidenten näsan utanför Elyséepalatset kan han därför räkna med att möta strejkande järnvägsarbetare, ockuperande studenter, arga pensionärer, upprörda lantbrukare, ilskna statstjänstemän, irriterade kommunpolitiker och besvikna bostadsbolag.

Franska presidenter vet att fransk politisk kultur tenderar utspela sig via öppna konflikter. Åtskilliga reformförslag har mött ”gatans parlament” och har stupat på Paris gator. Men när Emmanuel Macron inledde sina arbetsmarknadsreformer förra sommaren (bland annat för att göra det lättare att avskeda) blev svaret en kort våg av demonstrationer där leden snart tunnades ut. Macron fortsatte oförtrutet att lägga fram den ena reformen efter den andra; av asylpolitiken, bostadspolitiken, skatterna, jordbrukspolitiken, konstitutionen, valsystemet, universitetsantagningen…

tågstrejkGare de Lyon i Paris under strejken i mars. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock 

När en strejk vid järnvägen inleddes i april hoppades en jublande vänster att detta skulle bli Macrons fall. SNCF betraktas som en fransk nationalklenod och två presidenter har redan misslyckats reformera det statliga järnvägsbolaget. Men strejken efterlevdes som bäst av 48 procent av de järnvägsanställda vilket föll till 25 procent efter bara en vecka. Och för en gångs skull tycks det franska folket ovanligt lite hågat att stötta en strejk.

SNCF dras trots allt med 46 miljarder euro i skulder, tåg ställs in för jämnan eller kommer försent och järnvägsarbetarna har högst förmåner av alla arbetare, full pension vid 52 års ålder och kan aldrig sparkas.
Detta betyder inte att Emmanuel Macron är en älskad president. Hans stöd i opinionen ligger kring 40 procent.

macrontrumpTrump möter sin överman i Paris. Foto: Frederic Legrand/Shutterstock

Fransmän gillar visserligen att deras president uppför sig som en riktig president ska. De älskar när han vinner kampen i handskakning över amerikanske presidenten Donald Trump. De ger honom full poäng för att tyska förbundskanslern behandlar honom som en jämlike. Att han är med i straffräden mot Assadregimen efter gasattackerna i Syrien uppskattas för den roll det ger Frankrike i världspolitiken.

Men samtidigt retar Emmanuel Macron fransmännen med sin arrogans (högtidlighet, militärparader och palats), sin fåfänga (alla framträdanden planeras för smickrande framtoning) och sin otåliga besserwissighet (man säger inte till en sjuksköterska att hon talar dumheter).

”Jag gör vad jag har sagt att jag ska göra,” svarar han oberört sina kritiker. Det är svårt att neka till för Emmanuel Macron har en plan för Frankrike, en noga uttänkt och högst detaljerad plan som han gärna talade om under sin valkampanj.

Målet är inget mindre än att återställa Frankrikes storhet. Vägen dit går genom en delvis smärtsam modernisering av samhällsekonomin samt stora satsningar på utbildning, forskning och ny teknologi.

För arbetsmarknaden sneglar han på Skandinavien – han vill ge företagen flexibilitet men rejält skydd för den som blir arbetslös. Han har på skandinaviskt vis konsulterat fackförbunden innan han gick igång vilket tog lite vinden ur seglen för de fack som hellre ville protestera på gatan.

För teknologin ser Macron avundsjukt på USA, lägger motsvarande 15 miljarder kronor i en pott för AI och uppvaktar Silicon Valley. Han har lyckats övertala flera av de stora IT-utvecklarna att etablera sig i Paris.

protestbengalFacklig demonstration mot Macrons reformer i Paris i mars. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

President Macron har råd att uppträda oberört inför protester och kritik för han har svårslagna trumfkort på hand.

För det första ska Macron inte upp till omval på många år ännu och han har en stark majoritet i parlamentet. Så medan Frankrikes traditionellt starkaste fackförbund demonstrerar sin makt inför fransmän som försöker ta sig till jobbet, klubbas Macrons järnvägsreformer i parlamentet.

För det andra går fransk ekonomi äntligen bra igen. Frankrike har passerat Storbritannien som världens femte största ekonomi, tillväxten har inte varit så hög sedan 2011, arbetslösheten inte så låg sedan 2009 och franska företag gör rekordvinster. Statens budgetunderskott är dessutom för första gången sedan 2007 under EU-kravet på 3 procent av BNP.

Det sista är viktigt, faktiskt avgörande i Macrons plan. Han anser att Frankrike bara kan bli stort igen med EU som plattform. Och det måste vara ett starkt och enat EU för att inte lämna öppet till andra att bestämma: USA, Kina och Ryssland.

Med Emmanuel Macron har EU därför fått en fransk president som vill se EU svara hårt och beslutsamt mot Trumps hot om ståltullar, gemensamt stoppa Putin från att vinna terräng (Syrienräden hör dit, insatser mot cyberhot likaså) och bromsa Kinas strategiska uppköp i Europa.

För en fransk president som vill få EU med sig går vägen via Berlin. Macron gjorde sig tidigt till vän och partner med Angela Merkel. De har offentligt flera gånger lovat att agera som en duo i Bryssel. Numera lägger de fast en gemensam hållning till aktuella frågor före EU:s toppmöten och ger en presskonferens efteråt, sida vid sida. Tyska och franska ministrar överlägger dagligen om försvar, utrikespolitik och ekonomi.

Macron kan visa sina franska väljare ett antal infriade vallöften i EU-sammanhang, till exempel en stark satsning på EU-försvar, nytt skydd mot låglönepress från Östeuropa och EU:s skydd mot amerikanska handelshot. Han vill ha mer, till exempel beskattning av (amerikanska) IT-jättar och handelssanktioner mot det land som inte följer FN:s klimatavtal.

Men det absolut viktigaste i hans plan återstår – att via en stabil eurozon se till att EU kan agera snabbt och gemensamt inför nästa ekonomiska kris.
Macron vill å ena sidan se en tuff ekonomisk disciplin i euroområdet men å andra sidan generöst skydd för de hårt drabbade. Till exempel genom en gemensam fond där ett land kan hämta medel för att investera sig ur en ekonomisk kris.

macronmerkelFörbundskansler Merkel lyssnar på president Macron under den gemensam presskonferens i  Bryssel. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock 

Den första delen, disciplinen, är någorlunda på plats i nya regler men den andra delen tycks långt borta. Det beror på tyskarna. I Tyskland fruktar många att Macrons förslag mest är ett nytt franskt försök att få tyskarna att betala för att Frankrike ska kunna slippa tuffa reformer av sin egen ekonomi.

Macron visste från sin tid som fransk ekonomiminister att han skulle möta denna tyska reflex. Så han ingick tidigt en pakt med förbundskansler Angela Merkel; Frankrike skulle först göra de nödvändiga reformerna, sedan kan Tyskland gå med på till exempel investeringsfonden.

Merkel har haft skäl att avvakta. Först hade hon ett val att klara av i september 2017 och därefter har hon fram till för en månad sedan ägnat sig åt att förhandla fram en ny regering.

Merkels regeringspartner SPD är entusiastiskt pro-europeiska och pro-Macron vilket syns i det gemensamma regeringsprogrammet. Men det står mycket lite i programmet om euroreform och ingenting om investeringsfond.

Berlin tycks på senare tid undvika att prata om saken med Paris. Vid ett möte i mars meddelade det tysk-franska paret Merkel/Macron att deras gemensamma framtidsplaner för europeisk ekonomi kommer först i juni. I dagarna har den nye tyske finansministern Olaf Scholz i tidningsintervjuer börjat låta som sin företrädare på jobbet (Schäuble) och pratar om att EU kan vänta sig att få se hans ”snåla sida”.

Hela EU väntar nu på att få se om Angela Merkel tänker uppfylla sin del av pakten. För att Emmanuel Macron har gjort sin del, det tvekar ingen om.


Ylva Nilsson
Journalist som har bevakat Europa och EU-frågor i många år, bland annat som korrespondent i Bryssel för DI och SvD.
Mer om Ylva Nilsson här.