Xi Jinping vill säkra sin plats i kommunistpartiets historia
President Xi Jinping talar vid ett möte hos FN i Genève i januari i år. Foto: Jean-Marc Ferré/UN Photo

Xi Jinping vill säkra sin plats i kommunistpartiets historia

Kina. Kinas ledare Xi Jinping kommer att konsolidera sin makt när kommunistpartiet den 18 oktober samlas till kongress. Det kollektiva ledarskapet är ett minne blott och Xi har sedan han blev generalsekreterare för fem år sedan stärkt sin egen och partiets makt och ökat förtrycket. Men Kina behöver reformer, dessa är en absolut förutsättning för ekonomisk förnyelse som ska säkra den tillväxt som partiets framgångar vilar på, skriver Börje Ljunggren, tidigare ambassadör i Kina.

Publicerad: 2017-10-11

Den 18 oktober inleds det kinesiska kommunistpartiets 19:e kongress sedan grundandet för snart 100 år sedan. Drygt två tusen delegater samlas i Folkets stora sal i en gigantisk manifestation av partistaten, iscensatt till perfektion. Pekings luft kommer att vara himmelskt ren, veckan ut. Ett orosmoln är att Nordkoreas Kim Jong-Un genom ännu en missiluppskjutning eller provsprängning kan vilja uttrycka sitt missnöje med ”broderfolket”.

Delegaterna har primärt en välsignande och återförande roll. Konkret ska de godkänna arbetsrapport och planer, och fastställa den nya centralkommitténs sammansättning. Från en lista på ca 400 kandidater ska de rösta fram 350 medlemmar. Att stora förändringar skett under de senaste åren illustreras av att en majoritet av den nya centralkommittén kommer att vara hämtad från den ”sjätte generationen”, födda på 1960-talet. Centralkommittén ska i sin tur utse den 25 man starka politbyrån, dess ständiga utskott på för närvarande sju personer och generalsekreteraren. Då kongressen samlas är spelplanen redan fastlagd i enlighet med den ”demokratiska centralismens” leninistiska traditioner. De avgörande besluten, denna gång i hög grad präglade av den makt som samlats i Xi Jinpings person, har den ingen insyn i.

Kinakongress folkets stora salFolkets stora sal i Peking. Foto: Shutterstock

Inte heller förra gången, för fem år sedan, rådde det något tvivel om vem som skulle överta partiledarskapet efter den färglöse Hu Jintao. Vid den 17:e kongressen 2007 hade Xi Jinping liksom Hu-fraktionens Li Keqiang inte bara valts in i politbyrån utan också lyfts direkt in i det verkliga maktcentret, det ständiga utskottet, Xi ett snäpp högre än Li, och under sina fem år där hade Xi byggt upp en ställning som gjorde att saken var klar.

Den 18:e kongressen hade dock, även om valet av ny partisekreterare var givet, föregåtts av en dramatik som inte fick sin upplösning förrän kort före kongressen. I centrum för dramatiken stod den karismatiske Bo Xilai, partisekreterare i megastaden Chongqing och revolutionär ”princeling” , med ohämmade ambitioner att nå den högsta ledningen. Hans populistiska och maktfullkomliga stil utmanade dock partiledningen och efter en såpopera av osannolika proportioner, med hans fru som centralgestalt i ett morddrama, fann han sig i stället plötsligt i husarrest för att sedan uteslutas ur partiet och dömas till livstids fängelse för korruption, förskingring och maktmissbruk.

Ordningen återställdes, men partiet framstod som mer korrupt än någonsin.Det var i kris och upplevdes efter Hu-decenniets kollektiva ledarskap vara i behov av en samlande kraft bortom fraktionsstriderna, och partiets innersta krets hade enats om Xi. Få anade dock att Xi skulle ha ambitionen, och förmågan, att efter sina första fem år som partisekreterare vara så maktfullkomlig, ”Ordförande för allt”, att den nu stundande 19:e kongressen snarast är en fråga om hans kröning – med det till synes väl etablerade kollektiva ledarskapet ett minne blott.

Det var också få som anade med vilken frenesi Xi skulle konsolidera partistaten, och sätta punkt för eventuellt tal om landets långsiktiga demokratisering. Partistaten skulle stärkas, inte avvecklas och det krävde att partiet renades från korruption och ideologisk förtunning. Kina skulle, under partiets orubbliga ledning, gå sin egen väg, en beslutsamhet som förstärkts av demokratins globala recession.

I dag är Kinas ekonomi långt större än vad någon då kunde föreställa sig, världens största ekonomi mätt i köpkraft, men partistaten är intakt. Folkrepubliken är ironiskt nog globaliseringens stora vinnare.

Trots att dagens Kina är ett mycket mer mångfasetterat samhälle än gårdagens är civilsamhället på reträtt, och repressionen har tilltagit. Partiet med 90 miljoner medlemmar och drygt fyra miljoner basenheter ska vara allestädes närvarande. Teknologin har gjort det möjligt för partiet att göra internet med dess 750 miljoner användare till ett centralt instrument i kontrollstaten. Partiet har ett hundratal appar om betydelsen av lojalitet.

Kinakongress soldaterSoldater vid Himmelska fridens torg: Foto: Shutterstock

Inom partiet finns dock en existentiell klåda, en midnattstimmans oro för något slags oförutsägbar ”tipping point”. Sovjetunionens sammanbrott har starkt bidragit till klådan. Kort efter sitt makttillträde talade Xi på ett internt möte i Guaongdongprovinsen. Hur kunde, frågade han, Sovjetunionen och det sovjetiska kommunistpartiet efter drygt 70 års maktinnehav på ett ögonblick falla samman? Att det kinesiska partiet gick ett sådant öde till mötes måste till varje pris förhindras. Ett avgörande misstag hade, förklarade Xi, varit att förstatliga försvarsmakten. Partiet hade avväpnats. Folkarmén måste lyda direkt under partiet, och vara dess yttersta garant. Under Xis ledning har armén följdriktigt knutits ideologiskt hårdare till partiet och samtidigt genomgått en dramatisk modernisering med ett nytt ledarskap i Xis hand. Att tjäna nationen och partiet ska vara synonymt.

Den utbredda korruptionen hade länge förklarats hota partiets existens. Xi lanserade omedelbart efter sitt tillträde en antikorruptionskampanj av aldrig tidigare skådad omfattning och uthållighet. Han ville vara en folkets man, och samhället välkomnade initiativet. Det skedde dock inte i rättssystemets utan i partiets regi. Rättsväsendet verkställde. Huvudansvaret vilade på partiets Centrala disciplinkommission med den nu 69-årige Wang Qishan, Xis nära allierade, som hypereffektiv general. Ingen kunde gå helt säker.

Xi anser sig ha en mission. Under hans ledning ska drömmen om Kinas pånyttfödelse slutligen förverkligas. Fullt ut ska det ha skett då Folkrepubliken år 2049 fyller 100 år, och redan 2020, året innan partiet fyller hundra, ska Xiaokang, ett utbrett relativt välstånd, ha uppnåtts.

Xi har redan förklarats vara partiets ”kärna” och en central ambition är att han redan på den stundande partikongressen skrivs in i partiprogrammet på ett sätt som tidigare bara förärats Mao och Deng Xiaoping. Redan i programmets inledning framhävs ”Maos tankar” och ”Dengs teori” i paritet med marxism-leninismen. I det firmamentet vill också Xi placeras, gärna som ”ordförande Xi”.

Inslag av kult är påtagliga. Inför kongressen har inte minst Xis stormaktsdiplomatiska roll hyllats i stora tv-produktioner. Kina är i världens centrum och respekten för landet bekräftas i Xis alla möten med andra ledare.

Trump har gjort Kina snarare än USA större men också skapat en mer svårförutsägbar värld där Kina, förklarar Xi, har en allt viktigare roll.

Kinakongress souvenirerSouvenirer på en marknad i Peking. Foto: Shutterstock

Då Xi tillträdde hoppades många att han skulle bli en ”reformist” både politiskt och ekonomiskt. Till de förväntningarna bidrog fadern Xi Zhongxuns (1912-2002) insatser och öde. Pappan spelade en viktig roll i Kinas öppning mot omvärlden i början av 1980-talet. I ett tidigt skede (1962) utrensades dock fadern anklagad för att ha varit inblandat i en partifientlig klick. Han återupprättades först efter Maos död, och det vore naturligt att förvänta sig att Xi skulle se på Mao med mycket kritiska ögon. Han har dock tvärtom förklarat att han har Mao att tacka för att han finns till då fadern utan Maos ingripande skulle ha avrättats. Mao lade grunden och någon fördjupad kritik av Mao vill han inte se.

Några politiska reformer syftande till större öppenhet är sålunda inte att vänta. Att Xi i andra akten skulle byta mask som i en kinesisk folkopera och bli politiskt liberal är önsketänkande.

Vad gäller ekonomin är bilden mer oklar. 2013 fattade centralkommittén beslut om omfattande ekonomiska reformer, men mycket av det stannade på papperet. Någon utveckling mot en mer renodlad marknadsekonomi är helt klart inte att vänta.

Behovet av ekonomiska reformer har dock blivit allt mer akut. Allt sedan finanskrisens utbrott för snart 10 år sedan har tillväxten hållits uppe genom exceptionellt stora investeringar, nära hälften av BNP, och ohållbar kreditexpansion. Den samlade skuldbördan, huvudsakligen inhemsk, uppgår i dag till 280 procent av BNP och tragiskt mycket av pengarna har gått till uppbyggnad av överkapacitet inom stål, cement, aluminium och en rad andra sektorer. Handelspolitiskt innebär Kinas kapacitetsexpansion, särskilt vad gäller stål, stora påfrestningar i förhållande till såväl USA som EU, med växande krav på mer jämbördiga marknadsförutsättningar. Utmaningarna, för Kina och världen, är i sin linda.

Samtidigt växer en ny kinesisk ekonomi fram, med e-handelsjätten Alibaba som ett iögonfallande exempel, och där finns en stor potential. De kapitalslukande statsföretagen förblir dock kraftigt gynnade.

Dilemmat framträder på ett slående sätt i Xis egen person, i spänningarna mellan hans medvetenhet om vad som borde göras och hans orubbliga prioritering av partiet. Partikongressens kröning av Xi kommer att bekräfta kluvenheten, samtidigt som reformer är en absolut förutsättning för ekonomisk förnyelse, och för den långsiktiga tillväxt som partiets framgångar vilar på.

Hur kommer då partiets högsta ledning att se ut efter den 19:e kongressen, och kommer Xi att peka ut sin efterträdare som partiets generalsekreterare? Spekulationerna har varit många och också gällt huruvida Xi kommer att nöja sig med två mandatperioder och bekräfta ”67 inne 68 ute” – de oskrivna regler som säger att man bara kan sitta två mandatperioder, en garanti mot Maoistiskt envälde, respektive inte omväljas om man är 68 år eller äldre.

Kinakongress Xi med hustruXi Jinping anländer tillsammans med hustrun Peng Liyuan till Apec-mötet i Indonesien 2013. Foto: APEC

Huruvida Xi kommer att nöja sig med två mandatperioder kan bara tiden utvisa. Inget talar för att han år 2022 skulle göra sorti. Med sitt tänkande inskrivet i partiprogrammet får han en bekräftad roll som partiets yttersta beskyddare.

Åldersregeln drabbar inte Xi, född 1953, men väl Wang Qishan, hans svårundgänglige anti-korruptionsgeneral. Mycket talar för att Xi, trots allt, låter Wang gå, men ger honom en viktig roll i sin närhet.

Ytterligare fyra av det ständiga utskottets sju medlemmar faller för åldersstrecket. Kvar blir bara Xi och Li Keqiang. Flera av platserna kommer att fyllas av säkra kort ur Xis egen femte generation och därmed bara vara tänkbara för en period.

Xis efterträdare måste hämtas ur den sjätte generationen. Vid den 18:e kongressen valdes två personer ur denna generation in i politbyrån, unga nog att växa till sig för framtida nyckelpositioner. En av dem, ofta nämnd som en framtida premiärminister, gjordes till partisekreterare i Chongqing, men också han har nu fallit i onåd, avsatts, uteslutits ur partiet för ”allvarliga disciplinära brott” och i september 2017, som ett varnande exempel, åtalats för maktmissbruk och korruption. Den andre, den viktiga Guangdongprovinsens partisekreterare Hu Chunhua, har en given plats också i den nya politbyrån och möjligen också i det ständiga utskottet, men är, sprungen ur Hu Jintaos ungdomsförbundsfraktion, ingen av Xis egna adepter.

Flera lojala adepter har gjort raketkarriär och främst bland dem är Chen Min’er, propagandachef under Xis år som partisekreterare i Zhejiang och nyvorden partisekreterare i Chongqing. Det är namnet att lägga på minnet! Han kommer med säkerhet att få en framträdande plats i den nya politbyrån. Frågan är om han till och med ”katapultas” till det ständiga utskottet. Naturligt vore att två 60-talister nu togs in i den innersta kretsen, vars storlek dock inte är given. Någon kvinna har aldrig förekommit.

Detta är Xis era och dramaturgin bestäms ytterst av Xi, fast besluten att säkra sin plats i partiets historia. Han konsoliderar sin och partiets makt, men klådan kan han inte fördriva. Under den kontrollerade ytan finns ett samhälle som är långt vitalare än hans konserverade modernitet och hans maktfullkomlighet fördjupar snarast landets utmaningar, i skuggan av västvärldens självförvållade konvulsioner. 


Börje Ljunggren
Senior medarbetare på UI, före detta ambassadör i Kina och författare till ”Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” (2017).