Dags att avliva myterna om ickevåld
Alla ickevåldsrevolter blir inte lyckosamma, som exemplen från Ukraina, Libyen och Syrien visar. Här finns lärdomar att dra. Foto: Vadven/Shutterstock

Dags att avliva myterna om ickevåld

Analys. Ickevåld är mer relevant i våra dagar än på länge. Men begreppet missförstås ofta. Här vill Isak Svensson, professor i fred- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, och hans tre medförfattare till en ny bok avliva några myter om ickevåld. De efterlyser samtidigt bättre stöd till modiga individer och grupper som vågar utmana repressiva regimer.

Publicerad: 2016-09-13

Myt 1: Ickevåld är passivitet

En vanlig missuppfattning är att ickevåld enbart innebär ett passivt avståndstagande från våld. Att man i en konflikt går åt sidan. Ickevåld tros ofta bara handla om att inte vara våldsam. Det är dock ett grundläggande missuppfattning, som troligen uppstått till följd av att själva ordet ickevåld ju är en negation.

Men nej, ickevåld är inte ett passivt förhållningssätt i sociala konflikter. Den kände svenske professorn i ickevåldsforskning Stellan Vinthagen definierar ickevåld som en kombination av ”anti-våld” och ”mot våld” (det senare definierat i en vid bemärkelse inkluderande även strukturellt våld).

Ickevåld är alltså ett aktivt motstånd mot det som anses som orättvist, förtryckande eller våldsamt, men ett motstånd som genomförs utan fysiskt våld mot motståndaren. Ickevåld är med andra ord ett kreativt sätt att bekämpa orättvisa utan själv tillgripa våld. Det handlar om att utöva makt – att genom politiska, ekonomiska och sociala insatser förmå förändra en i grunden orätt sak – men utan att förgöra den andra sidan i en konflikt. I en nyutkommen bok, Ickevåldets vägar: fred i terrorns tid (Marcus Förlag), visar vi hur ickevåld använts, på olika nivåer och i olika sammanhang runt om vår tid.

Myt 2: Ickevåld fungerar inte

Många tror att ickevåld enbart fungerar om motparten (såsom en diktator) inte väljer att bemöta motståndet med våld. Men det stämmer inte. Ickevåld har visat sig fungera även vid konfrontation med våldsbenägna envåldshärskare och maktfullkomliga eliter. Faktum är den amerikanska forskaren Erica Chenoweth har visat att ickevåld är mer effektivt än våldsamma upprorsformer. Under åren 1990–2015 var ungefär 50 procent av ickevåldsupproren framgångsrika, medan bara 25 procent av de väpnade upproren var det. 
Ickevåldsuppror fungerar, men ofta på ett annat sätt än våldsamma uppror. De utmanar och drar undan stödet för de maktens stöttepelare, så att en regim inte kan verka effektiv och faller samman.

Och det långt ifrån säkert att våldet från en makthavare lyckas stävja eller undertrycka protester eller andra uttryck för ickevåldslig kamp. Ibland slår en regims våld tillbaka på regimen själv som en slags bumerangeffekt (begreppet som används är ”politiskt jujutsu”): när våld används mot civila kan makthavarna upplevas som illegitima och fler människor ansluter sig till upproren.

Myt 3: Ickevåld leder alltid rätt

Samtidigt måste vi inse – inte minst i ljuset av ickevåldsupproren i Syrien, Ukraina, och Libyen – att ickevåld kan leda till svåra, ja, rent av katastrofala konsekvenser. Ickevåldsuppror kan å ena sidan leda till djupare och mer stabila former av demokratisering, men å den andra leda till splittring av samhällen, polarisering och ökad risk för väpnade konflikter och samhälleliga slitningar utefter etniska eller religiösa grunder. Därför måste vi försöka förstå under vilka förutsättningar som ickevåld kan vara den positiva kraft som ickevåldsuppror har möjlighet till.

Faktum är att ickevåldskampanjer blivit mindre framgångsrika de senaste åren. Erika Chenoweths forskning visar att ickevåldskampanjer har minskat i effektivitet sedan 2010.

Hur kan omvärlden bli bättre på att stödja de modiga individer och grupper som vågar utmana makten, så att de bättre kan stå emot regimers repressiva motåtgärder? Hur kan vi förmå människor att varken resignera i passivitet eller ta upp vapen? Hur kan det civila samhällets organisationer – inte minst kyrkor och moskéer – bli aktiva för att få till stånd förändring? Kan det internationella samfundets konfliktlösningsmekanismer bli bättre på att också hantera ickevåldsprotester från civila samhället i repressiva samhällen? Detta är några av de avgörande frågorna för vår tid.

Myt 4: Ickevåld är lika med folkliga massprotester

Ickevåld kommer i många olika former och är relevant på många olika nivåer: mellan individer, grupper och stater. Synliga massprotester på ett centralt torg är det tydligaste uttrycket för ickevåld, men långt ifrån det enda. Det finns många olika ickevåldsinsatser som sker runt om i vår värld som driver på för förändring.

Det finns en uppsjö med uttryck för ickevåld. Den världskände forskaren Gene Sharp har listat 198 olika former av ickevåldsaktioner. Forskningen har visat att taktisk innovationsförmåga kan vara av avgörande vikt för framgång i ickevåldskampanjer.

Genom att sätta ickevåld i fokus kan vi få ett bättre och fler redskap för att hantera konflikter, inte enbart militära medel.

Vad ickevåld handlar om att är frigöra den positiva energi som finns i det civila samhället. Att inse att varken makthavare eller militär nödvändigtvis är de viktigaste aktörerna om förändring ska komma till stånd. Att det många gånger är upp till de vanliga människorna att åstadkomma rättvisa. Och att ingen hållbar fred är möjlig utan rättvisa.



Joel Halldorf
Lektor vid Teologiska högskolan, Stockholm

Bitte Hammargren
Redaktör och Mellanösternanalytiker, Utrikespolitiska institutet

Isak Svensson
Professor, freds- och konfliktforskning, Uppsala Universitet

Sofia Walan
Ledarskribent och regionchef i Studieförbundet Bilda

De fyra skribenterna är medförfattare till boken Ickevåldets vägar – Fred i terrorns tid (Marcus förlag, 2016).

Artikeln publicerades ursprungligen i Dagens ETC. Utrikesmagasinet tackar för rätten till återpublicering.