Turkiets nyckfulle president närmar sig Moskva
Vänner igen. Foto: Kremlin.ru

Turkiets nyckfulle president närmar sig Moskva

Analys. Medan Turkiet och EU alltmer glider ifrån varandra blir Ankaras närmande till Moskva allt tydligare. Trots att ryskt stridsflyg slår mot östra Aleppo är president Erdoğans tonläge skarpt mot EU och milt mot Moskva. UI:s Bitte Hammargren ser flera motiv bakom Erdoğans sätt vända sig till Ryssland, underblåsa turknationalismen och markera avstånd från EU.

Publicerad: 2016-11-30

Turkiet och EU glider alltmer ifrån varandra. De krafter som drar isär finns på båda sidor. Efter EU-parlamentets rådgivande omröstning om att frysa medlemskapsförhandlingarna med Turkiet, höjde Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan tonläget ytterligare några decibel och hotade med att säga upp avtalet om flyktingåtertagande.

Turkiets EU-relationer kan inte längre tas för givna. Skälen är flera.

Dit hör även världens misslyckande med att stoppa kriget i Syrien och destabiliseringen av regionen efter USA:s invasion av Irak 2003. Det är två bittra, kommunicerande kärl som lett till miljontals flyktingar från dessa länder och strömmen kan fortsätta.

I Turkiet har samtidigt president Erdoğan flera motiv till att underblåsa nationalismen och avogheten mot EU. Trots att Putins Ryssland är direkt krigförande part i Syrien och trots att ryskt stridsflyg slår mot östra Aleppo är Erdoğans tonläge skarpt mot EU och milt mot Moskva. 

Såriga förbindelser till EU

Gentemot Europeiska unionen finns ett inrikespolitiskt taktikspel – för att vinna väljare från turknationalistiska MHP – men också svekkänslor som ett grundackord i Ankara. Dessa svekkänslor går tillbaka till 2004, när turkcyprioterna röstade ja och grekcyprioterna röstade nej till FN:s plan att lösa Cypernkrisen. Trots att turkcyprioterna var konstruktiva och trots att Erdoğan tog en risk på hemmaplan genom att stödja Kofi Annans fredsplan var det grekcyprioterna som belönades med medlemskap och det är deras sida som representerar Cypern i EU – och därmed sitter på vetomakt över Turkiets förhandlingar med unionen.

Dessa svekkänslor har spätts på genom anti-Turkiet-attityder hos politiska ledare i Österrike, Tyskland och Frankrike. Att även Storbritanniens förre premiärminister David Cameron under sin kampanj mot ett brittiskt utträde ur EU som valfläsk förklarade att Turkiet sannolikt inte kan bli medlem av unionen före år 3000 har förödmjukat turkarna, inte bara Erdoğanvännerna.

Inför det österriska valet i december använder det högerpopulistiska FPÖ:s presidentkandidat Norbert Hofer sig av utfall mot Turkiet minst lika flitigt som mot migranter och flyktingar. Sådant tonläge från EU-politiker förstärker de krafter i Turkiet som vill dra landet bort från EU.

Ute i kylan

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och andra EU-ledare satte under våren sitt hopp om en fungerande flyktingöverenskommelse till Turkiets dåvarande premiärminister Ahmet Davutoğlu. Men han kastades ut i kylan redan före det misslyckade kuppförsöket den 15 juli och hörs eller syns numera sällan. Han kan bli näste man att drabbas av presidentens utrensningsiver.

Turkiska bedömare som jag har talat med håller inte för osannolikt att även Erdoğans gamle vapendragare Abdullah Gül – tidigare premiärminister, utrikesminister och president – kan förses med handfängsel. Han har inte bara en helt annan ledarstil än Erdoğan utan markerade också en förbindligare linje under den tid han basade för diplomatin och visade en mindre brutal sida gentemot demonstranterna vid Taksimtorget under Geziprotesterna 2013. Under ytan är det många i AKP:s gamla garde som vill distansera sig från en maktfullkomlig president.

Så när Erdoğan hotar EU-kretsen med att öppna kranen för flyktingar som tar sig över Egeiska havet finns knappt någon som EU-ledarna kan luta sig mot i Ankara med säkerhet. När EU-sidan kritiserar turkiska antiterrorlagar är presidentens svar en variation på temat: ”Ni går er väg, vi går vår egen.” 

Shanghai 5 – ett alternativ?

Samtidigt vänder han blicken mot Ryssland och säger sig vara villig att gå med i Shanghai 5, en ekonomisk samarbetsorganisation mellan  auktoritära stater: Ryssland, Kina, Uzbekistan, Kazakstan Kirgizistan och Tadzjikistan.

– Turkiet ska inte vara fixerat vid tanken på att gå med i EU och bör se sig om efter andra möjligheter, som det ryskledda Shanghai 5, sade Erdoğan, just hemkommen från Uzbekistan.

– En del kan kritisera mig men jag säger vad jag tycker.

Sådant tal passar en vredgad och auktoritär presidents retorik när han vill elda på hemmaopinionen och samtidigt pressa EU-ledare till eftergifter. Men risken är att denna flirt med Shanghai 5 blir en självuppfyllande profetia – trots att EU är Turkiets största exportmarknad.

Mästerlig som demagog

Den nyckfulle Erdoğans bästa gren är inte nationalekonomi. Men han är en mästerdemagog. Det var så han fick ut människor under kuppnatten den 15 juli, vilket resulterade i att minst 240 turkar offrade sina liv för att stoppa kuppmakarna.

Men om en stabil ekonomi hade varit hans högsta prioritet hade han inte rensat ut tiotusentals från samhällsposter som är svåra att fylla eller inlett en häxjakt på politiska motståndare i olika läger. Han hade inte satt anatoliska företag – med påstådda kopplingar till Gülenrörelsen – under tvångsförvaltning på löpande band. Han hade inte skrämt iväg den elit som har flytt landet av rädsla för att säkerhetspolisen ska knacka på deras dörr  nästa gång. Och han hade inte agerat så att västturister skräms bort från turkiska badorter.

Vad säger rådgivarna?

Medan många pragmatiker i AKP:s gamla garde är ute i kylan omger han sig med rådgivare med andra preferenser än EU-medlemskap. Hans ekonomiske chefsrådgivare Yiğit Bulut, kolumnist i regeringsvänliga Star, gjorde sig för några år sedan känd för att förfäkta konspirationsteorier om att Lufthansa skulle ha legat bakom Geziprotesterna 2013. Yiğit Bulut, som har presidentens öra, pläderar idag för att det är hög tid för Turkiet att dumpa EU.

”Jag har skrivit i åratal, nästan skrikit, att EU kommer att kollapsa och att det håller på att kollapsa” skrev han i en krönika i Star.

Yiğit Bulut hävdar att Europa inte har något att ge Turkiet och att han skulle ljuga om han påstod att han var nedslagen av att EU kan bryta samman.

”Rätta vägen framåt för Turkiet är att separera oss från ’Europas sjuke man’ och att undvika att bli en del av dess öde”, säger han och vänder därmed på den gamla innebörden av ’Europas sjuke man’ – en etikett som västmakterna klistrade på Osmanska riket från 1800-talets mitt fram till imperiets fall under första världskriget.

Yiğit Bulut sammanfattar:

”En ny värld håller på att byggas och Turkiet är ett av de länder som har störst potential i detta sammanhang”.

Dörren mellan EU och Turkiet riskerar att stängas från båda håll. Men vem vill smälla igen den definitivt? Den som gör det kommer att bära ansvaret i ett politiskt blame game. 

Neoosmansk utrikespolitik

Turkiets utrikespolitik är idag neoosmansk, vilket poängterats av andra skribenter i Utrikesmagasinet. Termen lär ha myntats första gången av den kände turkiske journalisten Cengiz Çandar, nu gästforskare vid Stockholms universitet.

Dagens neoosmanska politik riktar sig inte mot hela den väldiga landyta som Osmanska riket härskade över under sin storhetstid utan främst mot de landområden där det fanns kvar turkiskosmanska soldater mellan första världskriget och Lausannefördraget 1923, där Turkiets moderna gränser drogs upp.

Erdoğan har dammat av en nationell pakt (Misak-ı Millî) från 1920, där städer som Mosul, Kirkuk och Aleppo lagts innanför tänkta storturkiska gränser. Den sprids nu i sociala medier i Turkiet.

Man kan urskilja tre motiv till denna irredentism, hans sätt att göra politik på förlorade gamla territorier eller på områden i grannländerna där det finns en turkmensk minoritet:

1. Erdoğan behöver vinna över turknationalister och helst pressa oppositionspartiet MHP under tioprocentsspärren inför nästa val, då hans stora mål är en författningsändring som ger honom själv absolut makt. Ett medel i detta är att svärta ned minnet av Atatürk, så att republikens hyllade grundare hamnar i en blekare dager, medan han själv får allt ljus på sig vid Turkiets 100-årsjubileum 2023.

2. Erdoğan och strateger i Ankara vill som ledare för en regional stormakt positionera sig i grannländerna Syrien och Irak inför de krig som kan komma att fortsätta i många år framåt.

3. De vill också bekämpa det förbjudna PKK och grupper som i någon mån hör till samma ”familj” – som det syriskkurdiska PYD.

I norra Irak har den turkiska militären gjort rader av misslyckade våroffensiver genom åren i försök att slå ut PKK:s fäste i Qandilbergen. Nu siktar man istället in sig på att förhindra att PKK får ett fotfäste i Sinjarbergen (där den yazidiska minoriteten fördrevs 2014 för att därefter utsättas för IS fruktansvärda förföljelser). 

Turkiska soldater vid gränsområdet till norra Irak. Foto: Shutterstock

Iraks premiärminister Haider al-Abadi kallar turkiska trupper i Irak för ockupationsmakt och har hotat med att ta frågan till FN:s säkerhetsråd.

Detta hot viftas bort i Ankara, men i Irak minns man att Turkiets grundare gjorde anspråk på Mosulområdet på 1920-talet. Att detta område, som även omfattar dagens irakiska Kurdistan, tillföll den nya staten Irak avgjordes av Nationernas förbund där Storbritannien, skapare av dagens Irak, hade långt större inflytande än Turkiet för drygt 100 år sedan.

Idag har Erdoğan goda relationer med Massoud Barzani, president för självstyret i KRG, Kurdistans regionregering. Det är också Ankara, inte Iraks centralregering i Bagdad, som är Barzanis och Erbils livlina för ekonomi och handel.

Barzaniklanen står för den traditionella, patriarkala grenen av den kurdiska rörelsen. Massoud Barzanis hustru visar sig till exempel aldrig offentligt – i skarp kontrast till ”PKK-familjen” och dess lösligare förgreningar som har kvinnliga militära förband och kvinnliga språkrör och borgmästare.

För att slå in kilar bland kurderna i Turkiet ryktas nu att Ankara gärna skulle vilja se att en gren i Turkiet bildades av Barzanis konservativa KDP – som en potentiell motvikt mot det vänstersinnade HDP och dess nu fängslade men mycket populäre ledare Selahattin Demirtaş.

I norra Syrien intog turkisk militär gränsstaden Jarabulus i augusti – en operation kallad ”Eufrats sköld”. IS/Daesh lade fötterna på ryggen så att Turkiet fick ett fotfäste för fortsatt offensiv söderut med stöd av rebellgrupper från Fria syriska armén (FSA). Det cirkulerar uppgifter om att turkiska soldater ska ha dödats av flyganfall från Assadregimen, men de är än så länge obekräftade.

I en artikel  på förmiddagen den 1 december i Hürriyet/Daily News hette det dock att Rysslands utrikesminister Lavrov skulle ha påstått att syriska flygvapnet låg bakom den dödliga attacken mot turkiska soldater den 24 november: 

Men en stund senare förklarades detta  citat från Lavrov vara en felöversättning varvid rubriken och artikelinnehållet ändrades till motsatt budskap – där Lavrov svor både det syriska och ryska flygvapnet fria från attacken mot turkiska soldater:

Turkietstödda FSA-rebeller har emellertid hamnat i direkt strid med syriska armétrupper och de multietniska kurdledda SDF-styrkorna i kampen om vem som ska erövra den strategiska staden al-Bab från IS.

Den som håller al-Bab har lättare att marschera mot IS så kallade huvudstad i Raqqa och kan samtidigt slå in en kil i de syriska kurdernas strävan att förena sina kantoner i norra Syrien till ett sammanhängande självstyre, Rojava.

Allt talar för att inte bara USA utan även Ryssland och Iran – och indirekt Assadregimen – fick förhandsinformation om Turkiets inmarsch i norra Syrien. Från både kurdisk och sunniarabisk sida hävdas att Ankara dessutom gjort upp med Moskva om att låta Assadregimen och dess allierade inta östra Aleppo i utbyte mot att Turkiet får hålla sin ”säkerhetszon” i norra Syrien.

Men den ombytlige Erdoğan – som tidigare motiverade Eufrats sköld med att man ville slå till mot IS och YPG – gjorde häromdagen en kovändning och kom med en nygammal förklaring: 

– Vi marscherade in för att störta tyrannen Assad. 

Det fick Putin att reagera och kräva en förklaring, varefter ryska medier antydde att Erdogan ska ha backat från sitt förra uttalande.  Och några timmar senare kom en bekräftelse på det i Hürriyet/Daily News:

Här är det uppenbarligen Kreml som håller i taktpinnen.

I norra Syrien har Natolandet Turkiet hamnat på kollisionskurs med Natobrodern USA, som använder sig av det kurdiska PYD:s försvarsstyrkor YPG som marktrupp mot jihadisterna i IS/Daesh. YPG är i sin tur allierat med vissa lokala sunniarabiska stammar inom SDF, Syriens demokratiska krafter.

Ankara och Moskva

Tajmningen för den turkiska islossningen med Ryssland är intressant. Förra hösten ledde Turkiets nedskjutning av ett ryskt stridsflygplan i ett gränsområde till handelskrig och iskyla mellan Moskva och Ankara. Turkiets president är normalt aldrig den som backar, men gentemot Ryssland gjorde han det. I ett brev till Putin den 27 juni uttryckte han sin ånger över nedskjutningen och framförde sin ursäkt till den dödade ryske pilotens anhöriga. Han kallade dessutom Ryssland för en vänligt sinnad och strategisk partner.

Större pudel än så är otänkbart att Erdoğan kan göra. Putin svarade först med att häva förbudet för ryska turistresor till Turkiet, och efter det misslyckade kuppförsöket har normaliseringen fortsatt.

I efterdyningarna av dramat den 15 juli ställer sig allt fler frågan om president Erdoğan och hans innersta krets klarade sig undan kuppmakarna tack vare förhandstips om en konspiration inom vissa militära led? Kan rysk underrättelsetjänst ha gett honom avgörande informationer? Var den offentliga ursäkten den 27 juni det pris som Kreml krävde av Erdoğan för att de skulle dela med sig av livsavgörande kunskaper?

Det är inget vi vet, men trots avgrundsdjupa geopolitiska skillnader mellan Turkiet och Ryssland – som synen på Bashar al-Assad – är Erdoğans tonläge förbindligare mot Moskva än mot EU:s huvudstäder.

Nu finns också planer på att dra en gasledning, Turkish Stream under Svarta havet, så att rysk gas ska kunna passera turkiskt territorialvatten och därmed slippa ledas via Ukraina för att nå kunderna i Centraleuropa.

Trump och Erdoğan

Vilka relationer som kommer att utvecklas mellan USA och Turkiet efter Donald Trumps installation som president är för tidigt att spå. Men trots att Trump är öppet antimuslimsk drog Ankara en lättnadens suck när han blev vald. Dels hänger det nog samman med snarlik personlighet och ledarstil. Krönikören Tom Friedman kallar Trump och Erdoğan för tvillingar som separerades vid födseln.

Ankara misstänker också att Clinton Foundation tog emot pengar av den i Turkiet terroriststämplade Gülenrörelsen som har sin ledare i Pennsylvania sedan 1999.

Det har också gnisslat i relationerna till Nato sedan turkiska officerare vid Turkiets Natorepresentationer i EU-länder har hoppat av. Och efter kuppnatten den 15 juli stängdes strömmen av till Incirlikbasen i sydöstra Turkiet, som USA är beroende av för sina flyganfall mot IS.

Turkiet och Iran

Slutligen när det gäller Turkiet och Iran – två länder med skilda intressen i många sammanhang – kan man konstatera att de inte har några gränstvister. Gränsen mellan Osmanska riket och safaviderna, föregångare till dagens Turkiet och Iran, påstås vara världens äldsta intakta gräns.

Det shiadominerade Iran och det sunnidominerade Turkiet är i princip överens om att de inte är överens i många geopolitiska frågor.

Men en het önskan i Teheran är att en dag kunna dra en gasledning via Turkiet mot Europa – och i den frågan är Ryssland och Iran konkurrenter.


Bitte Hammargren

Redaktör för Utrikesmagasinet samt Turkiet- och Mellanösternanalytiker på UI