Vita missnöjesväljare håller fast vid Trump
Många ledande republikaner börjar få kalla fötter över Donald Trumps uttalanden om utrikespolitik. Foto: Gino Santa Maria/Shutterstock

Vita missnöjesväljare håller fast vid Trump

Analys. Nervositeten tilltar såväl inom som utanför USA när knappa tre månader återstår till presidentvalet. Den republikanske kandidaten Donald Trumps världsbild och bristande kunskaper har fått flera prominenta personer i partiet att ställa sig bakom demokraten Hillary Clinton. Men Trumpväljarna viker inte, konstaterar den Washingtonbaserade journalisten Karin Henriksson.

Publicerad: 2016-08-09

WASHINGTON På slaget 7:45 varje morgon överlämnas en topphemlig rapport, President’s daily briefing, till amerikanska presidenter. Det är kutym att presidentkandidater får ta del av samma material efter nomineringen.

Men den här gången utfärdade president Barack Obama en varning till Donald Trump. Det rör sig om just topphemliga uppgifter från underrättelsetjänsterna – och de får absolut inte spridas, sade Obama utan att nämna något datum för när kandidaterna ska få dessa bulletiner.

Man behöver inte vara utrikespolitisk expert eller säkerhetspolitisk nörd för att lyfta på ögonbrynen över den allt längre katalogen av egendomliga uttalanden av Trump.

Flera famösa uttalanden

Han har till exempel:

hävdat att försvarsalliansen Nato är ”obsolet”, med för många medlemmar som smiter från sina budgetåtaganden, samt uttryckt tveksamhet om huruvida de baltiska staterna är värda att försvara.

– beskrivit västeuropeiska länder som misslyckade; han har till exempel kallat Tyskland för ”en total röra” och Bryssel som ett ”djävulstillhåll”.

– förnekat den ryska annekteringen av Krimhalvön och rysk uppbackning av parter i konflikten i Ukraina. Dessutom har han kommit med motsägelsefulla uttalanden om sitt eget förhållande till Vladimir Putin.

– föreslagit att ryska hackare borde leta efter de försvunna epostmeddelandena på Hillary Clintons privata server under hennes år i UD.

– uttalat Jemen fel (han sa inte ”Yemen”, utan ”Yea-men”) och har dimmiga begrepp om religion och maktförhållanden i Mellanöstern.

– påstått att Iran får hundratals miljarder dollar till skänks, när det istället rör sig om iranska tillgångar som varit frysta i USA, som en del av de tidigare sanktionerna.

– ifrågasatt, enligt vissa källor, varför ett land har kärnvapen om de inte ska användas – vilket tolkats som en uppföljning på hans tidigare uttalanden om att länder som Japan och Sydkorea, och kanske även Saudiarabien, borde skaffa kärnvapen. I en intervju i kanalen MSNBC i våras tyckte han ”Om någon i IS slår till mot oss – skulle vi inte ta till atombomber då?”

Det är i synnerhet den sista punkten, kärnvapen eller ”nukes” som Trump säger, som oroar amerikanska och utländska bedömare. Trump verkar inte förstå idén bakom de 70 år gamla doktriner om avskräckning, terrorbalans och nedrustning vilka sysselsatt ett par generationers diplomater. Istället visar han prov på samma ryggmärgsreflexer som i debatter och på kampanjmöten – han går till motattack.

Vita missnöjesväljare
Historien har ju visat att oförrätter – inbillade eller verkliga – är en stark motivationsfaktor. Donald Trump spelar skickligt på negativa känslosträngar och vänder sig i synnerhet till vissa vita väljarskikt som är större än bedömare tidigare har anat. Det är väljare som anser att de, som amerikanska skattebetalare, drar för stort lass (utan att vilja inse att det kostar att vara supermakten som dessutom bestämmer) och som inte tycker att det görs tillräckligt för att stoppa fundamentalistisk islamisk terrorism (utan att vilja inse att det är ett komplext problem med många aktörer).

Dessa väljargrupper bryr sig inte heller så mycket om fakta eller realiteter, som att Moskva har annekterat Krim i strid med internationell lag. Man viftar bort domedagsprofetior från etablissemangsrepresentanter, senast från Michael Morell, som har arbetat 33 år i CIA, bland annat som ställföreträdande chef. I en debattartikel i New York Times skrev han att Trump oavsiktligt blivit en ”agent för den Ryska federationen” i och med att han agerar exakt så som den gamle underrättelsetjänstemannen Vladimir Putin förutspått.

Trumpväljarna vill ha ”change”, förändring – någon som vågar skaka om hela samhället efter den i deras ögon mjäkige Obama, vilken dessutom har gett Hillary Clinton, av dem lika avskydd, sitt stöd. Trump-kampanjen utmålar henne som en gårdagspolitiker. I sitt första linjetal om ekonomin var Donald Trump förslagen nog att sno åt sig det så kallade kvinnokortet genom att utlova skatterabatt på utgifter för barnpassning.

Med Hillary Clinton skulle USA – och omvärlden – få en fortsättning på den amerikanska politik som rått i årtionden med generösa humanitära insatser och amerikansk militär som världspolis. Spekulationerna gäller huruvida Clinton är mer hökaktig än Obama och sådana misstankar kan påverka motståndaren Bernie Sanders anhängare på valdagen. Den förre CIA-chefen Morell prisade Clinton i översvallande ordalag, som ”väl förberedd, detaljorienterad, eftertänksam, nyfiken och villig att ändra sig”.

Oberäknelighet hans signum
Med Donald Trump skulle USA – och omvärlden – få en president som gjort oberäknelighet till sitt signum och som efter vad som kan läsas ut vill ha mer av isolationism. Presidenten har större befogenheter på det utrikes- än inrikespolitiska området och det finns ingen anledning att tro att Trump inte skulle fortsätta på Obamas väg med egna direktiv. Det är inte svårt att föreställa sig hur Trump kan tänkas agera efter exempelvis en nordkoreansk provsprängning som är tänkt att provocera…

– Amerikanism, inte globalism ska bli vår ledstjärna, sade Trump i sitt tal om ekonomi, vilket skulle bli en vändpunkt efter ett par veckor med dalande opinionssiffror.

Republikaner för Clinton
En rad framstående republikaner har redan förkunnat att de tänker rösta på Clinton, däribland höjdare i George W Bushs regering och flera kongressledamöter. Andra, som klanen Bush, planerar att enbart lägga sina röster på partiets kongresskandidater. Hela 50 personer med bakgrund i diplomatin och underrättelsetjänsterna undertecknade nyligen en debattartikel i New York Times där de inte skrädde orden. Trumps personlighet lämpar sig inte för presidentämbetet, särskilt inte som han tydligen vägrar att lära sig mer om utmaningarna i världen, argumenterade de.

Det som väntar i november är sannerligen en kraftmätning mellan ”eliten” och missnöjesväljare som vill städa ut de sittande politikerna och chansa på det okända. Trump vore förstås inte Trump om han inte gav igen och det gjorde han genom att tacka dem för att de framträdde med namn så att ”alla i landet blir medvetna om vilka som bär skulden för att världen är så farlig”.

Samma krafter som försökte stoppa nomineringen av Trump på det republikanska partikonventet i juli gör nya trevare. I partireglerna finns klausuler om vad som ska ske om kandidaten dör, drar sig tillbaka eller om någon ”annan” omständighet råder. I så fall är det RNC (Republican National Committee med representanter från hela landet) som ska besluta om efterträdare. Men Trumps hårdföre kampanjchef Paul Manafort kväste protesterna på konventet och han tycks ha partiordföranden Reince Priebus på sin sida. Eller med andra ord, det lär inte lyckas denna gång heller och misstankar gror redan internt om att Trump kommer att förlora och eventuellt dra med sig andra namn på valsedeln i fallet.

Överlevt 16 motståndare
Opinionsmätningar tyder på ett växande gap mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Men bekymmersamt nog för demokraterna är det mer en signal om anti-Trump-stämningar än pro-Hillary-stämningar. Hittills har Trump överlevt 16 motståndare, skymfen att partiets tidigare presidentkandidater uteblev från konventet, spådomar om att NU har han väl i alla fall gått för långt. Trumps taktik går ut på att minimera rivaler och klampa på med nya sanslösa uttalanden som dränker allt annat ett par dagar, senast med rent personliga utfall mot Hillary Clinton, något som – återigen – fick sansade röster att konstatera att nivån på den politiska debatten sänkts ännu några snäpp.

Men Trumps primärvalsväljare verkar inte bry sig. De delar istället kedjemejl när en mamma till en soldat i aktiv tjänst kritiserar Khizr och Ghazala Khan för att politisera sin stupade son. ”Till skillnad från er skulle jag aldrig kunna utnyttja min sons död i en solidaritetshandling med kvinnan som lämnade ’Amerikas högst uppskattade’ (Hillarys ordval om den mördade ambassadören Chris Stevens och ytterligare tre) att dö hjälplösa i Benghazi” heter det i kedjemejlet om Khizr Khan, som på det demokratiska partikonventet anklagade Trump för att aldrig ha offrat något för sitt land.

Bryr sig inte om lögnerna
I andra länder är det kanske svårt att tro att något av det Trump säger slår an. Men som uppslutningen på hans möten visar finns det gott om amerikaner som tycker att han har rätt och inte bryr sig om hans lögner och överdrifter. Då och då dyker det upp artiklar med frågetecken om vad Nato egentligen gör och om inte väst pressat Putin för hårt. Frihandelsmotståndet gror även i demokratiska led och Clinton har fått ta avstånd från sina tidigare positiva uttalanden om det så kallade TPP som skulle omfatta USA och ett dussintal länder runt Stilla havet.

Likaså är det lätt att inse att delar av det som konservativa tyckare brännmärkt som ”main stream media” tenderar att beskriva Trumps framfart med spetsiga formuleringar. Det gällde till exempel en artikel i trendiga The Atlantic under rubriken ”Republikanska avhoppare – till Hillary Clinton”. I texten framgår att det är ett litet antal och prognosen att det är ”växande” styrks egentligen inte. I en genomgång av den nya Stoppa Trump-rörelsen i Washington Post säger flera medlemmar i RNC att de aldrig blivit kontaktade och i ett mejlsvar säger en delegat från Texas så här: ”Har inte hört något från dem. Tänker inte stötta dem.”


Karin Henriksson

Journalist och författare, sedan många år baserad i Washington