Sanders och Trump ett omaka par mot frihandel
USA-valets motpoler, Bernie Sanders och Donald Trump, har en likhet: de är båda frihandelskritiker. Fotocollage: Joseph Sohm/Shutterstock

Sanders och Trump ett omaka par mot frihandel

Analys. Slopade tullar och rivna barriärer har gett tiotals miljoner i världen en medelklasstillvaro. Men flytten av jobb och investeringar slår hårt mot hela regioner i USA. Skepsisen mot frihandel breder ut sig med det omaka paret Donald Trump och Bernie Sanders som affischpelare. Den USA-baserade journalisten Karin Henriksson visar en trend som får etablissemanget och storföretagschefer att darra.

Publicerad: 2016-04-29

På väg söderut längs E4:an. Lyssnar på bilradion – och spetsar öronen. Det är inte var dag Aneby, där jag växte upp, nämns i nyhetssändningarna. En reporter rapporterar om parkleksaksföretaget Hags beslut att flytta sin tillverkning till Polen. 200 jobb i denna Smålandsbygd hotas. Ett dråpslag för kommunens 6 500 invånare.

I samma sändning meddelas att Findus planerar att lägga ner sin fabrik i skånska Bjuv. 450 anställda berörs. En katastrof, konstaterar upprörda ortsbor.

I Aneby skylldes åtgärden på kostnadsläget. I Bjuv på överkapacitet och för långa avstånd till konsumenterna. Findus ägs sedan ett tag tillbaka av en brittisk livsmedelsbjässe, med juridisk hemvist på Brittiska Jungfruöarna.

Paralleller med USA
Det här inträffade under ett Sverigebesök när jag hade tagit en paus från valbevakningen hemma i USA. När jag hörde de svenska radionyheterna kom jag osökt att tänka på en reportageresa i North Carolina någon vecka tidigare. Våg efter våg av nedläggningar har drabbat denna delstat med cirka tio miljoner invånare. Den ena branschen efter den andra har drabbats av globaliseringens kännbara effekter med utarmning av tillverkningsindustrin, växande inkomstklyftor och halverade löner i eventuella ersättningsjobb. Och i år finns två amerikanska presidentkandidater som går till storms mot detta, det omaka paret Bernie Sanders och Donald Trump.

– De ska tvingas betala 35 procent i skatt på varenda bil, lastbil eller komponent de tar in i USA! lyder ett av Donald Trumps hot där han lovar att ta itu med profiterande kineser, japaner och illegala invandrare.

Åhörarna, ofta medelålders vita män i röda kepsar med texten Make America Great Again, nickar och jublar. Rådande avtal som förhandlats fram av ”värdelösa politiker” är katastrofala, hävdar han. ”Our deals are so bad”, heter det på Trumpspråk. Hans budskap är att det krävs en mästerförhandlare som han själv för att råda bot på problemen. Att det är si och så med de egna meriterna på dessa områden bryr sig ingen om här.

Republikanska rysningar
Detta framkallar rysningar inom republikanska etablissemanget. Frihandel ingår i partiets ideologiska plattform, är en given ingrediens i den amerikanska kapitalismen och en motor i världsekonomin. Handelskrig och nyprotektionism är det sista som behövs.

Visserligen har det alltid funnits motståndsfickor mot frihandelsavtal inom Demokraterna, främst i facket och bland vänsterdemokrater i Mellanvästerns industristater. Men demokraten Bill Clinton skrev under det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta.

Barack Obama, även han från Demokraterna, övergav sina egna kritiska synpunkter när han blev president och har varit pådrivande för att få igenom frihandelsavtalet TPP som omfattar ett dussin länder runt Stilla havet liksom frihandelsavtalet med EU, TTIP. Tillsammans med sin förra utrikesminister Hillary Clinton, ska sägas. Men Clinton har i sin tur under årets valkampanj tvingats ta avstånd från sin tidigare frihandelsvänliga retorik för att hejda Bernie Sanders framfart.

– Jag tror inte på otyglad handel. Jag tror på rättvis handel som gynnar medelklassen, inte bara stora multinationella koncerner, säger Sanders på sina massmöten, fullpackade med unga människor som är oroade över studieskulder, dyra bostäder och utsikterna att få jobb.

Avgrundsdjupa klyftor
Valet 2016 skulle ha blivit ett ödesval under alla omständigheter. Men få, om någon, anade vad som nu har rullats upp, när en vulgär demagog och en demokratisk socialist har fångat upp ilskna stämningar mot eliterna – i politiken, business, medier.

Egentligen är skälen enkla. Svackan efter finanskrisen. Inga lönehöjningar på 30 år. Impotensen i Washingtonpolitiken. Fokus på den ökända procenten i toppen dit det mesta av vinsterna och produktivitetstillväxten slussats med åtföljande avgrundsdjupa klyftor. Misären i småorter som inte märker särskilt mycket av i och för sig positiva ekonomiska rapporter.

– Jag tror att detta är den avgörande utmaningen i vår tid: att se till att vår ekonomi fungerar för alla arbetande människor i landet, sa Barack Obama i ett tal 2013 om det som sammanfattas i ”equality” och är föremål för en tjock trave nya böcker.

Professor Ronald Inglehart, som i flera decennier hållit i den internationella studien World Values Survey, tillhör dem som misstänker att klämda grupper i rika länder fått nog och kommer att kräva ändring.

– Att arbetarklassens ställning försvagats sedan 1970-talet är en sliten gammal historia, men nu börjar högutbildade grupper – akademiker, jurister, läkare – känna av lägre ingångslöner, ägarkoncentration, sämre förhandlingspositioner och arbetsuppgifter som tas över av datorer eller lågutbildad personal på andra sidan jordklotet, säger Ronald Inglehart.

Grovmaskigt trygghetsnät
I USA är de växande klyftorna extra märkbara, på grund av att det sociala trygghetsnätet är grovmaskigare och utlovade omställningsbidrag aldrig räckte. Men Inglehart påpekar att nästan alla länder i OECD uppvisar växande inkomstklyftor före skatt och transfereringar under perioden 1980–2009.

Priserna på många varor – kläder, leksaker, elektronik, möbler – har visserligen hållits nere i rika länder tack vare globaliseringen och levnadsstandarden har höjts för tiotals miljoner människor i andra delar av världen. Men effekterna har, som sagt, märkts på ett annat sätt i delar av USA och frihandelskritiker får rätt i några nya studier.

I en av dem, med rubriken The China Shock, dras slutsatsen att handeln med Kina motsvarar två miljoner förlorade amerikanska jobb – merparten välbetalda industrijobb. Vad var det vi sa? heter det i en krympande fackföreningsorganisation.

Statistik tyder på att takten i världshandeln och i globala investeringar mattats av. Experterna Gary Hufbauer och Euijin Jung vid Peterson Institute i Washington tog i en rapport nyligen upp fenomenet ”mikroskydd” eller de små luriga unilaterala handelshinder som sammantaget kan bli en ny broms.

De skriver:

”Behövliga liberaliseringar ter sig avlägsna. Misstänksamheten mot liberalisering har exploderats i avancerade länder på grund av den långsamma löneökningstakten för medelklassen och hög dold arbetslöshet. Flertalet av de amerikanska presidentkandidaterna vänder sig starkt mot TPP. Många européer är emot TTIP.”

Därför ser det mörkt ut för alla – från Obama till svenska politiker och företagsledare – som hoppats på att de nya avtalen skulle få fart på de ekonomiska hjulen i världen igen.

 


Karin Henriksson

Journalist och författare baserad i Washington sedan många år