Destruktiv diplomati i Kaukasien

I Tamarasheni, en by i Georgien, vaknade bönderna en morgon i höstas och fann att deras åkrar låg i ett annat ”land”. Under natten hade sydossetisk milis med hjälp av rysk gränstrupp helt sonika flyttat det staket som utgör ”gränsen”. Det område som kvällen innan kontrollerades av den georgiska regeringen i Tbilisi befann sig plötsligt under rysk ockupation, i den av Ryssland men av få andra erkända låtsasstaten Sydossetien.

Tamarasheni är ingen isolerad företeelse. EUMM, EU:s observatörsmission i Georgien, kan vittna om flera fall där stängsel satts upp eller flyttas in på vad som alltid varit oomtvistat georgiskkontrollerat territorium. Men vad kan man göra?

Så etablerar Ryssland, bokstavligen och bildligt, nya fakta på marken. Georgiens regering och dess västliga allierade knyter näven i fickan. Och EUMM skriver ännu en rapport.

Svårkontrollerad region
Att stärka kontrollen över södra Kaukasien, i århundraden dominerat av Moskva, är inte okomplicerat. Anden som lämnade flaskan efter Sovjetunionens fall har visat sig svår att mota tillbaka. De tre länderna – Georgien, Armenien och Azerbajdzjan – har sedan decennier upphört att vara ett homogent ryskt ”nära utland”. Gravt förenklat är Georgien orienterat mot väst, med målet att bli medlem både i EU och i Nato.

Armenien är nära lierat med och närmast totalt beroende av Ryssland. Azerbajdzjan har starka, men inte okomplicerade, band till Turkiet. Verkligheten är emellertid mer nyanserad: så finns till exempel pro-europeiska krafter i Armenien och pro-ryska strömningar i det georgiska ledarskapet. Dessutom asltrar ländernas inbördes relationer gemensamma intressen och allianser som inte alltid vid första anblick förefaller helt logiska.

Men även om det ryska greppet över Kaukasien lossnade avsevärt decenniet efter Sovjetunionens fall har Ryssland förblivit den starkaste externa aktören i Kaukasien.

Utdelning av ryska pass
Listan över Rysslands intressen i södra Kaukasien kan göras lång. Främst kommer de geopolitiska och militära – och möjligtvis de ekonomiska. Till dessa kan kulturella, social och historiska fogas. Därtill kommer de ”ryska” intressena – det har varit en medveten politik att dela ut ryska pass till grannländernas medborgare, för att sedan ha en option att intervenera till skydd för dessa “ryssar”.

Dagens öppet revanschistiska Ryssland, vant att ostraffat manövrera sig förbi den ena röda linjen efter den andra i det internationella umgänget, behöver inte – eller ids inte – längre dölja vare sig verktyg eller agenda.

De verktyg Ryssland har valt är närmast uteslutande negativa. Glöm rysk teater, språksatsningar, smidig handel eller annat av mjuk maktkaraktär.

Huvudmetoden för att bringa grannländerna till underkastelse är en aktiv destabiliseringspolitik.

Moskva utnyttjar ”interna konflikter”
Med kriget i Ukraina exponerat minut för minut på Twitter har Ryssland gjort det tydligt för alla som orkar se hur Ryssland använder “interna konflikter” för att härska och söndra i det ryska närområdet.

Men Ukrainaagerandet var inget nytt under solen. Den djärva Krim-strategin var en konsekvens av att Ryssland framgångsrikt under två decennier på liknande sätt använt interna konflikter i grannländerna – i Kaukasien och i Moldavien – för att underminera provästliga krafter och statsbyggnad.

Ett viktigt vapen i detta har varit den ryska “fredsfrämjande verksamheten”, där Ryssland har tagit ställning och blandat sig i militärt och nogsamt säkerställt att ingen av de frusna konflikterna i Kaukasien har kommit närmare någon lösning.

Paradoxalt nog har Ryssland både kunnat vara part i konflikterna och samtidigt låtsas vara ”neutral” fredsmäklare.

Kriget i Georgien 2008 och Rysslands påföljande erkännande av de ockuperade områdena Sydossetien och Abkhazien är taget ur samma receptsamling. (2011 erkände premiärminister Medvedjev öppet att krigets syfte var att stoppa Natos vidare expansion och president Putin bekräftade i augusti samma år att operationen var planerad sedan 2007 då han initialt gav order om planering och därefter verkställande av kriget 2008.)

EU-avtalet dumpades
2013, då Armenien var i begrepp att skriva under ett avtal om politisk associering och fördjupad frihandel med EU, hotade Ryssland med att dra undan stödet för Armenien i den militära konflikten med Azerbajdzjan över Nagorno-Karabach. Fyra år av förhandlingar kastades överbord, och på stående fot lovade president Serzj Sargsyan, skyndsamt kallad till Kreml, att dumpa EU-avtalet och istället gå med i den ryskledda euroasiatiska unionen.

Olösta konflikter har blivit Rysslands främsta försäkring mot den västliga demokratiska intressesfärens framfart.

Putins besked till grannländerna är tydligt. Rör er västerut och Ryssland kommer att stycka upp era länder och smula sönder er självständighet. Och Moskva har goda skäl att tro att Nato och EU inte kommer ta upp nya medlemmar med olösta konflikter.

Det är en vansklig strategi, då den också riskerar, som i Ukraina, få motsatt effekt – att ena eliterna mot ett externt hot och ge bränsle till drömmen om verklig självständighet.

Men så här långt har den ändå gett Ryssland god utdelning.

Västvärldens strategi utmanas
Den västliga kursen har ständigt utmanats. De kaukasiska ländernas politiska system har mognat och utvecklats långsamt. Utbrytarterritorierna utgör därtill svarta hål på den internationella politiska kartan, svåra att hantera politiskt och bortom legala ramverk och kontroll. Paradis för allehanda skuggverksamheter.

EU och USA har saknat effektiva motmedel. Verbalt stöd, ökad politisk samverkan, handel eller viseringsfritt resande är allt av godo men gör lite för att möta de ryska hoten och destabiliseringsansträngningarna. En bra dag lyckas väst försvåra, fördyra och fördöma ryskt agerande. En sämre möts även de mest provokativa ryska handlingar med tystnad.

Efter att Turkiet och Ryssland i höstas öppet kom i luven på varandra efter nedskjutningen av ett ryskt stridsflygplan som verkade över Syrien och som kränkte turkiskt luftrum kan vi befara ökad rysk aktivitet i södra Kaukasien.

Risk för nya krig
Konflikten över Nagorno-Karabach, också kallad de frusna konflikternas urmoder, blossade upp på nytt, efter decennier av relativt lugn, i början av april. Den i dagarna framförhandlade vapenvilan kan falla ihop när som helst. Ryssland och Turkiet, allierade med Armenien respektive Azerbajdzjan, kan mycket väl hamna i ett proxykrig.

Ett nytt krig är som hämtat från en mardröm. Det skulle riskera att snabbt destabilisera hela regionen, Georgien inkluderat.

Därtill kan vi anta att Ryssland skulle ta varje tillfälle i akt att flytta fram sina militära positioner i regionen.