Korruptionen spär på de ungas missnöje i Tunisien
Ungdomar demonstrerar i Tunis mot den islamistledda regeringen i oktober 2013. Foto: Amine Ghrabi/Creative Commons

Korruptionen spär på de ungas missnöje i Tunisien

Tunisien. Sju år efter den så kallade arabiska våren i Tunisien uppfattar många korruptionen i landet som mer utbredd nu än under själva diktaturen. Denna uppfattning eroderar förtroendet för statens institutioner och lagar särskilt hos de unga, som redan i stor utsträckning är djupt missnöjda med arbetslösheten särskilt i landets inre regioner. Journalisten Fanny Härgestam beskriver hur korruptionen påverkar tunisierna och landets utveckling.

Publicerad: 2018-03-07

Tanken slog henne – ska jag ge efter? Det kommer gå så smidigt då. Men nej, Dorra Fayech höll emot. Jag ska inte vara en del av det där systemet, tänkte hon.

Så gick tankarna när den unga egenföretagaren för första gången ställdes öga mot öga med den tunisiska tullen. Hennes nystartade företag importerar kläder från olika europeiska länder som hon sedan säljer på nätet. Dorra Fayech hade inför den första leveransen hört om den ökänt korrupta myndigheten men nu bevittnade hon själv hur administrationen fungerade på ett sätt som uppenbart främjade att sticka pengar under bordet. Om hon betalade tjänstemannen extra skulle hon få ut sina varor inom ett par dagar, förstod hon. 

Det var frestande. Att låta alltihop ligga kvar skulle kosta henne förlorade intäkter, energi och tid. Men att ge efter skulle stödja ett brottsligt system som hon är starkt emot.

Så hon lät bli. Därför tog det henne flera månader, ständiga återbesök i tullen och betydande kostnader för firman, innan hon tilläts ta in varorna i landet.

Dorra Fayechs import är ett exempel på hur korruptionen kan visa sig i det tunisiska vardagslivet. Många tunisier bär på liknande exempel. 

benalinyDiktatorn Zine al-Abidin Ben Ali som störtades av ett folkligt uppror i januari 2011. Foto: Creative Commons

I nuläget, drygt sju år efter den folkliga revolution som fick diktatorn Ben Ali på flykt, uppfattas denna destabiliserande kraft vara mer utbredd än under diktaturen.

Då var korruptionen centraliserad och i stor utsträckning koncentrerad till diktatorns och hans fru Leila Trabelsis närmaste krets som kontrollerade mängder av företag i olika sektorer, till exempel flygbolag, internetleverantörer och bilfirmor. Företagen utgjorde mindre än 1 procent av alla privata företag i Tunisien men stod för hela 16 procent av den privata sektorns nettovinst.

Flera av dem som berikade sig själva genom stöld och ekonomiska brott i olika former i den förre diktatorns närmaste krets har åtalats och dömts, antingen i sin frånvaro (som är fallet med Ben Ali själv och hans fru) eller i Tunisien (som är fallet med bland annat Leila Trabelsis brorson, Imed Trabelsi).

Tunisien har vidtagit en rad åtgärder för att bekämpa korruption – nya lagar och institutioner finns på plats, och premiärminister Youssef Chahed har sedan sitt tillträde i augusti 2016 beskrivit korruptionsbekämpning som sin prioritering. Samtidigt finns ett tvivel inte minst i civilsamhället på den exekutiva maktens politiska vilja att ta itu med korruption på djupet.

Idag är korruptionen i mindre utsträckning koncentrerad till en begränsad krets, men präglar det tunisiska samhället på alla olika nivåer, i olika sektorer.

Detta får omfattande och komplexa konsekvenser, dels i direkt ekonomisk form men också säkerhetsmässigt och socialt, inte minst genom den växande informella handeln i landets utsatta gränsområden med Libyen och Algeriet.

tunispmnyTunisiens premiärminister Youssef Chahed möter media. Foto:  ITU/J Marchand

Fenomenet är inte nytt. Redan under Ben Alis tid verkade smuggelnätverk i dessa områden men i kontrollerad form. Statens hade sitt finger med i spelet. Att låta handeln fortgå var ett sätt att köpa sig socialt lugn.

Sedan revolutionen har gränshandeln exploderat, till viss del ändrat karaktär och fått både nya aktörer och produkter. Allt från livsmedelsprodukter som yoghurt, till bensin och vapen byter händer där, genom nätverk på båda sidor om gränserna.

Den svarta marknaden uppskattas utgöra så mycket som hälften av den tunisiska ekonomin.

En region som är särskilt utsatt är Kasserine i sydvästra Tunisien som har en gräns på 220 km mot Algeriet. Här lever idag många familjer på den informella handeln, men här finns också terrorister. Sedan revolutionen har jihadistgrupperingar hållit till i bergstrakterna (Chaambi, Semmama, Salloum) där de dragit fördel av det säkerhetsvakuum som uppstod under åren som följde upproret. 

Men att blint slå till mot den svarta marknaden är inte okomplicerat för staten. Det skulle innebära att slå till mot det enda ekonomiska system som många invånare har, vilket den politiska klassen i Tunis är väl medveten om.

Arbetslösheten i Kasserine är skriande hög, särskilt bland unga högutbildade och kvinnor utanför tätorterna. De privata företagen är få, både inom jordbruk och industri. Under decennier har regionen varit ekonomiskt eftersatt till fördel för den rikare kustremsan och de nordostliga regionerna nära huvudstaden. Nepotismen var under diktaturen utbredd i den lokala administrationen, som i stort sett erbjöd de enda möjligheterna till anställning, något som många Kasserine-bor menar fortfarande är fallet även om de politiska partierna har bytt namn.

Det var i Kasserine som missnöjet mot den förra regimen märktes som starkast. Här dödades flest personer under revolutionen 2011 i blodiga sammandrabbningar med säkerhetsstyrkor, många unga, i jämförelse med andra regioner. 

tunikvinnorDemonstration mot regeringen utanför parlamentet 2013. Foto: Amine Ghrabi/Creative Commons

Gapet mellan den tunisiska staten och de medborgare som var revolutionens tydligaste ansikten blir djupare. De ungas besvikelse över bristen på socioekonomiska förändringar särskilt i de inre regionerna, i kombination med ett fortsatt korrupt system där nepotismen är utbredd, är ett allvarligt hinder för Tunisiens utveckling mot demokrati och äventyrar statsbygget på sikt.

Ett konkret exempel på det sköra läget är fallet med den unge högutbildade Ridha Yahyaoui som i januari 2016 dog genom en elstöt när han klättrade upp i en elanläggning under en protestaktion mot arbetslösheten.

Han hade just blivit meddelad att han inte skulle få anställning i den lokala administrationen som han lovats av makthavarna, efter år av arbetslöshet. Men hans namn hade plötsligt strukits från listan med anställda personer och ersatts utan förklaring.

Dödsfallet tolkades omedelbart som ett uttryck för nepotism och utlöste omfattande våldsamma demonstrationer i Kasserine, som sedan spred sig och utegångsförbud nattetid infördes över hela landet under en tid. Händelsen för onekligen tankarna till Mohamed Bouazizi som satte eld på sig själv i protest mot en lokal polis godtyckliga nedslag på hans frukthandel i december 2010 – händelsen som tände gnistan till den arabiska våren.


Fanny Härgestam
Journalist och författare med fokus på Nordafrika och Frankrike. Har bland annat gett ut boken Det här är vår tid – Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien (Natur och Kultur).