Kinas expansion förändrar livet vid Mekongfloden
Fiskare på väg ut på Mekongfloden utanför Luang Prabang i Laos. Foto: Shutterstock

Kinas expansion förändrar livet vid Mekongfloden

Energi. Ett ständigt ökat behov av energi, ekonomisk tillväxt och krav på att få ner koldioxidutsläppen har fått Kina att inleda ett samarbete med flera länder i Sydöstasien för att utnyttja vattenkraften i Mekongfloden. Det handlar om dammprojekt som kommer att få stora konsekvenser för människorna som lever längs med den mäktiga floden. Kinakännaren Carl Lentz skriver om hur Peking utformar samarbetet med länderna i regionen på sina egna villkor för att stärka sitt inflytande.

Publicerad: 2018-03-29

Kinas ekonomiska tillväxt de senaste decennierna har satt en stor press på landets naturresurser. Trots att Världsbanken förutspår att ekonomin väntas växa med en för Kina relativt långsam takt på 6,4 procent under 2018 kommer, till exempel, urbaniseringsgraden att vara fortsatt hög de kommande åren. Det innebär att Kina fortsatt behöver överutnyttja resurser, för att tillgodose befolkningens behov och för att upprätthålla den ekonomiska tillväxten.

Kopplat till detta är beslut om att minska landets koldioxidutsläpp. Målsättningarna har lett till en utbyggnad av vattenkraft, som förvisso leder till minskande koldioxidutsläpp men som, genom de många nybyggda vattendammarna, ofta har förödande konsekvenser för den närliggande naturen och de samhällen som livnär sig av vattendrag. Peking drar sig inte heller ifrån att dämma upp floder som andra länder är beroende av; främst Mekongfloden, eller Lancang jiang (澜沧江) på kinesiska.

Peking lanserade 2016 Lancang-Mekong Cooperation (LMC) tillsammans med Kambodja, Laos, Burma (Myanmar), Thailand och Vietnam. LMC har i syfte att främja samarbete mellan länderna i frågor relaterade till Mekongfloden. Men oavsett detta initiativ och graden av samförstånd som kan nås, kommer Kinas dammprojekt och satsningar på vattenkraft att medföra stora konsekvenser för Sydöstasien.

Kinabåt kanalUnderhåll av kanalen i staden Suzhou. Foto: Shutterstock

Det är viktigt att poängtera att det inte bara är under det senaste decenniet som det har blivit aktuellt med denna typ av infrastrukturprojekt. Vatten har alltid spelat en viktig roll i Kina; som historikern Philip Ball redovisar i sin bok The Water Kingdom (2016), har kontroll över och utnyttjandet av vatten varit ett återkommande centralt tema hos landets styrande alltsedan Kinas första dynasti, Qindynastin 221–206 f.Kr. Det beror delvis på den ojämna vattentillgången mellan norra och södra Kina:  i norr finns bara 19,6 procent av landets vattenresurser, men hela 46,5 procent av landets befolkning och 64,8 procent av jordbruket. Situationen förvärras av att tillgången till vatten i Kina generellt sett är extremt låg. 2007 var tillgången per capita 2 156 kubikmeter om året, jämfört med det globala genomsnittet på 8 549 kubikmeter.

Ett omdiskuterat, och kontroversiellt, resultat av dessa utmaningar är South-North Water Transfer Project (南水北调工程), som påbörjades 2002 och när det är fullbordat är tänkt att årligen omdirigera 45 miljarder kubikmeter vatten från landets södra halva till den norra genom tre rutter: den östra, centrala och den västra. Den östra rutten blev klar 2013 och förflyttar 14,8 miljarder kubikmeter vatten per år från Yangtzefloden (扬子江) till städer som Tianjin. Den centrala rutten blev klar 2014, och omplacerar 9,5 miljarder kubikmeter vatten från Danjiangkou-reservoaren (丹江口水库) vid Hanfloden (汉江) till städer som Peking. Den västra rutten diskuteras fortfarande, och det är i nuläget oklart om den blir verklighet.

Water Transfer Project påverkar inte specifikt Mekongfloden, men är ett tydligt tecken på hur allvarligt den kinesiska regeringen ser på den nationella vattenbristen och hur vatten kan komma att utforma en del av Kinas utrikespolitik. För att förstå relationen mellan Kina och länderna i Mekongregionen bör man ta ett avstamp i president Jiang Zemins (江泽民) och premiärminister Zhu Rongjis (朱镕基) inhemska satsning från 1999, Great Western Development Strategy (西部大开发).

mekongdammNuozhadudammen, den största i den kinesiska delen av Mekonfloden i provinsen Yunnan. Foto: International Rivers/Creative Commons

Strategin var tänkt att utjämna de ekonomiska skillnader mellan provinserna på ostkusten som hade gagnats av Deng Xiaopings ekonomiska reformer (邓小平) , och landets västra provinser, som halkat efter i den ekonomiska utvecklingen.

Strategin ledde till att provinsen Yunnan, som gränsar till Laos, Burma och Vietnam, började bygga fler dammar i sin del av Mekongfloden, dels för att ge arbetstillfällen till lokalbefolkningen, men också för att generera elektricitet för export till andra kinesiska provinser eller till grannländerna i söder.

Yunnans vattentillgångar har ofta belysts som nyckeln till att minska fattigdomen i provinsen, och Manwandammen (满万大坝), som blev klar redan 1995, är ett tydligt exempel på hur provinsen använder sig av infrastrukturprojekt för att öka den ekonomiska tillväxten. Det följdes av bland annat Dachaoshandammen (大朝山坝) 2002. De hittills två största dammarna är dock Xiaowandammen (小湾坝) och Nuozhadudammen (糯扎渡大坝), som blev klara 2010 respektive 2014.

mekongprotestProtest mot dammbygge i Chiang Khong i norra Thailand. Foto: Creative Commons

Det är inte bara Yunnans provinsregering och Peking som har finansierat dessa projekt: Thailand har till exempel bidragit med 4 miljarder US dollar till konstruktionen av Nuozhadudammen, som delvis genererar elektricitet för Thailand, enligt professor Evelyn Goh i boken Developing the Mekong. Yunnan har exporterat elektricitet till Burma sedan 1995, Laos sedan 2002 och Thailand och Vietnam har både importerat energi sedan 2004.

Sedan 1992 ingår provinsen Yunnan i Greater Mekong Subregion, ett ekonomiskt samarbetsprogram som stöddes av Asian Development Bank (ADB). Nio år senare slöts Lancang-Upper Mekong River Commercial Navigation Agreement mellan Kina, Laos, Burma och Thailand, för att främja handel mellan länderna.

Det är just ekonomiska intressen som traditionellt har definierat Kinas engagemang i regionen. Peking har undvikit att bli fullvärdig medlem i Mekong River Commission (MRC) som sedan 1995 är den huvudsakliga regionala institutionen som har hand om utnyttjandet av Mekongflodens vatten. Anledning till det är att Kina föredrar att upprätthålla bilaterala relationer med länderna i området, men också för att MRC skulle kunna kräva att Kina för en öppen och transparent dialog med de andra medlemsländerna om vilka vattenprojekt som planeras i Mekongfloden, ett krav som regeringen anser inskränker dess suveränitet.

Det är därför intressant att Kina har initierat LMC eftersom samarbetet innehåller artiklar som styr det gemensamma användandet av Mekongfloden. LMC kan tolkas som ett försök att skapa multilaterala institutioner på Kinas villkor, likt det som har skett med Asian Infrastructure Bank (AIIB). LMC skall också ses mot bakgrunden av en rad investeringar i dammprojekt i Mekongregionen.

pak bengPak Beng i Laos. Här vill Kina och Thailand bygga en damm. Foto: Shutterstock

Sinohydro, ett av de största statliga företagen i Kina, investerade 280 miljoner US dollar år 2006 i Kamchay vattenkraftverk i Kambodja. Sinohydro har också fått kontrakt att bygga en rad dammar i Burma, bland annat Yeywa och Hutgyu vattenkraftverk i södra delen av landet. I Laos har China Datang Overseas Investment blivit en nyckelaktör i den framtida Pak Beng-dammen, som också finansieras av Thailand. Dammen ska när den väl är i bruk, exportera majoriteten av genererad el till Thailand.

Frauke Urban, verksam vid School of Oriental and African Studies (SOAS) i London, och hennes medarbetare har kommit fram till att Kina är involverat i 280 olika vattenkraftprojekt i Sydostasien (inklusive Indonesien och Filippinerna), och i 50 olika konstruktionsprojekt vid Mekongfloden.

Kinas djupgående inblandning i utnyttjandet av Mekongfloden lär ha viktiga konsekvenser för relationerna mellan regionens länder. Ett starkare ekonomiskt förhållande mellan Kina och Sydöstasien bör underlätta för Peking att etablera Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP), vilket ses som Kinas svar på den numera avsomnade Trans-Pacific Partnership (TPP), som USA lämnade när Donald Trump blev president. Samtidigt kan LMC underminera USA:s Lower Mekong Initiative från 2009, ett avtal som slöts mellan USA, Laos, Kambodja, Thailand och Vietnam för att främja samarbete i frågor som vattenresurser och hälsopolitik.

LMC utgör en regional plattform för Kina och Mekongländerna att samarbeta kring vattenresurser och främja handel, vilket många välkomnar. Men Kinas president Xi Jinping (习近平) har förklarat att samtidigt som man vill fördjupa samarbete med omvärlden, så är man inte beredd att kompromissa när det gäller landets kärnintressen. Man bör därmed vara varse de strukturella ojämlikheter som samarbetet också innefattar.


Carl Lentz
Studerar till en masterexamen vid University of Oxford. Har en kandidatexamen i historia och statskunskap från Queen Mary University of London. Läser och talar kinesiska, och har tidigare bott i både Peking och Taipei.