Varmare relationer med USA ger Indien ökat inflytande
President Donald Trump och premiärminister Narendra Modi vid G20-mötet i Tyskland i somras. Foto: Shealah Craighead/Vita huset/Creative Commons

Varmare relationer med USA ger Indien ökat inflytande

Säkerhetspolitik. USA försöker möta Kinas globala ambitioner genom att knyta allt närmare relationer med Indien. I ett linjetal nyligen lyfte utrikesminister Rex Tillerson fram ”the Indo-Pacific” som en särskilt betydelsefull region. Samarbetet med USA är något som ger Indien möjligheter till att nå ökat regionalt inflytande, skriver Henrik Chetan Aspengren, associerad forskare vid UI:s Asienprogram.

Publicerad: 2017-10-27

USA:s utrikesminister Rex Tillerson höll ett linjetal den 18 oktober på Centre for Strategic and International Studies i Washington. I sitt tal presenterade Tillerson sin syn på hur USA:s relation till Indien bör utvecklas under det kommande århundradet. Ett tal med sådan oblyg ambition skapar höga förväntningar, som bara till del infriades.

Tillerson var noga med att uttrycka värmen i de politiska relationerna mellan USA och Indien, den starkt ökande handeln, det betydande utbytet mellan Silicon Valley och Bangalore, och också att USA i juli upptog den Kashmirbaserade organisationen Hizbul Mujahideen på sin lista över terrororganisationer, vilket Indien länge efterfrågat. Krångliga frågor om tekniköverföring inom försvarssektorn eller behovet av en förändrad visumpolicy för indisk arbetskraft till USA sköts däremot på framtiden.

Tillerson-ModiUtrikesminister Rex Tillerson och Narendra Modi skakar hand i New Delhi den 25 oktober. Foto: US State Department/Creative Commons

Ett anmärkningsvärt inslag i Tillersons tal var hans återkommande användning av ”the Indo-Pacific” som en särskilt betydelsefull geopolitisk arena. I begreppet lägger Tillerson havsmiljöerna Indiska oceanen, västra Stilla havet och alla länder som omger dem. Begreppet ”the Indo-Pacific” är inte nytt i sig. Indiens tidigare premiärminister Manmohan Singh använde det vid samtal med vissa östasiatiska regeringschefer. Hillary Clinton tog upp det när hon var USA:s utrikesminister, liksom hennes efterföljare John Kerry, men ingen av dem var särskilt uthållig i sitt användande. Istället började de amerikanska policymakarna snart åter luta sig mot den klassiska amerikanska beteckningen av regionen som ”the Asia-Pacific”.

Men nu återetablerar Tillerson alltså begreppet och placerar det centralt i sitt strategiska tänkande. Regionen kommer enligt Tillerson att bli ”the most consequential part of the globe in the 21st century. Home to more than 3 billion people, the region is the focal point of the world’s energy and trade routes.”

Återkomsten av detta begrepp ska ses i ljuset av Kinas allt mer tydliggjorda globala ambitioner i allmänhet och dess aktivitet i Sydkinesiska sjön i synnerhet. Användningen av begreppet signalerar även ett pågående skifte i fokus vad gäller USA:s syn på Indien. Från att i huvudsak ha inriktat sig på Indiens roll i Syd- och Centralasien väljer Washington nu att framhålla dess roll på en vidare och globalt betydelsefull asiatisk arena. Tillerson beskrev i detta sammanhang behovet av starkare strategisk samverkan mellan en trojka av ”Indo-Pacific democracies”: USA, Indien och Japan. Han öppnar även för att Australien på ett tydligare sätt kan komma att ingå i denna gemenskap.

Indien-USA flottaAmerikanska, indiska och japanska krigsfartyg i flottmanövern Malabar 2017. Foto: Holly L Herline/US Navy

För New Delhi är placeringen i detta geo- och säkerhetspolitiska sammanhang av största intresse. USA:s fokus på ”the Indo-Pacific” ger Indien möjligheter att genom samverkan nå ökat regionalt inflytande och med hjälp av partners utöva ledarskap inom Indiska oceanen, ett område som Indien sedan en tid eftersträvat att inmuta som sitt eget intresseområde. Det är ett erkännande för Indien att sammanföras med Japan som partner i upprätthållandet av ett normbaserat internationellt politiskt system i Asien.

Hur Indien förhåller denna invit till sitt sedan länge eftersträvade mål om ”strategisk autonomi” och sin mångbottnade relation till Kina är frågor väl värda att följa, liksom frågan om hur väl landet faktiskt förmår att motsvara de högre ställda förväntningarna.


Henrik Chetan Aspengren
Associerad forskare vid UI:s Asienprogram