Varningar när May bjuder in nordirländska unionister
Efter valet den 8 juni tvingas premiärminister Theresa May söka stöd för att regera vidare. Foto: Shutterstock

Varningar när May bjuder in nordirländska unionister

Analys. Det brittiska parlamentsvalet i juni har gett det nordirländska Demokratiska unionistpartiet (DUP) mer makt än det hade kunna drömma om. Premiärminister Theresa May räknar med att kunna regera vidare med stöd från DUP. Samtidigt sätter realiteterna i Nordirland tydliga gränser för vad det socialkonservativa partiet kan kräva, skriver Lena Karlsson, redaktör vid Utrikespolitiska Institutet.

Publicerad: 2017-06-20

Det nordirländska provinsstyret föll i slutet av förra året, då Sinn Féins Martin McGuinness avgick som biträdande försteminister. Det skedde efter en längre tid av tilltagande motsättningar mellan de två regeringspartierna DUP och det nationalistiska Sinn Féin. Den brittiska regeringens sparkrav bidrog till spänningarna, men också symboliska frågor som iriskans ställning i Nordirland skapade problem. I St Andrewsavtalet 2006 utlovades en lag som skulle stärka det iriska språkets ställning, något som DUP motsatte sig. Ett annan känsligt ämne rörde hur historieskrivningen om konfliktåren ska se ut.

McGuinness avgick vid en tidpunkt då DUP:s ledare Arlene Foster var i blåsväder efter avslöjanden om att kostnaderna för ett program för förnyelsebar energi skenat, bland annat rapporterade medier att en bonde hade fått en miljon pund för att värma upp en annars tom lada. Programmet hade initierats av Foster under hennes tid som näringsminister. Foster, som bara hade varit DUP-ledare och försteminister i ungefär ett år, vägrade att tillfälligt kliva åt sidan medan hennes inblandning i den så kallade cash-for-ash-skandalen utreddes.

McGuinness motiverade sitt beslut med att han tappat förtroendet för Foster. McGuinness och Foster lär dock redan innan ha haft svårt att komma överens, medan Sinn Féin-politikern och DUP:s grundare, den stridbare pastorn Ian Paisley, mot alla odds hade blivit vänner. McGuinness hade även ett fungerande samarbete med Paisleys efterträdare Peter Robinson.

Fruktlösa försök gjordes för att bryta dödläget. Att McGuinness avled i början av 2017 hjälpte inte heller till. Det nyval som hölls i mars, bara tio månader efter det ordinarie valet, blev en kalldusch för unionistsidan. DUP blev visserligen största parti, men Sinn Féin var bara ett mandat efter. Och tillsammans fick de nationalistiska partierna Sinn Féin och SDLP fler röster än unionistpartierna. Fosters dagar vid makten tycktes räknade.

Nordirlands parlamentDen pampiga parlamentsbyggnaden i Belfast. Foto: Shutterstock

Nya försök inleddes för att lösa krisen, men som så många gånger tidigare i Nordirland passerades alla tidsfrister som den brittiska regeringen satt upp utan att något hände. På grund av det brittiska parlamentsvalet utsträckte Nordirlandsminister James Brokenshire fristen till den 29 juni, annars finns hotet att London övertar styret av Nordirland. Få hade kunnat tänka sig den scenförändring som det valet skapade: att Theresa May behöver DUP:s stöd för att kunna bilda en ny konservativ regering.

DUP gjorde ett oväntat bra val den 8 juni, och ökade från 8 mandat till 10 (Sinn Féin gick också fram, från 4 mandat till 7). De mer moderata partierna, Ulsters unionistparti (UUP) och det nationalistiska SDLP, åkte ur det brittiska parlamentet. Resultatet i provinsvalet i mars hade skärrat upp många unionister, och med hjälp av bland annat Oranienorden lyckades partiet få många att rösta i fattigare protestantiska områden där valdeltagandet vanligtvis är lågt.

Arlene Foster sitter nu med trumf på handen. Samtidigt förfasar sig engelska medier, och stora delar av det engelska politiska etablissemanget, över det parti som det konservativa partiet tänker samarbeta med. DUP beskrivs som homofobt (DUP har lagt in sitt veto mot att införa samkönade äktenskap i Nordirland), kvinnofientligt och klimatförnekande. En halv miljon människor har skrivit under en namnlista som motsätter sig Tories samarbete med DUP.

Arlene FosterDemokratiska unionistpartiets ledare Arlene Foster. Foto: DUP

Labours tidigare Nordirlandsministern Peter Hain, och den förre konservativa premiärministern John Major, är bara några av de framträdande före detta politiker som har varnat för att samarbetet skulle riskera fredsprocessen. Konservativa parlamentsledamöter ska också ha oroat sig för att DUP-samarbetet ska skada partiets image på det brittiska fastlandet.

Röster har också höjts för att en ”opartisk medlare” ska ersätta Brokenshire vid de pågående samtalen.

Samtidigt noterar man i Nordirland den nedlåtande ton som medier med bas i London använder när de rapporterar om DUP och nordirländsk politik. Och att många av dem saknar kunskaper, eller har för gamla sådana. Alf McCreary skriver i The Belfast Telegraph att han aldrig stött DUP, men att han reagerar på de hånfulla kommentarerna, där Nordirland beskrivs ”som ett land av bondlurkar och politiska knäppskallar… men de flesta av människorna här är varma, generösa och vänliga, och de förtjänar mer än så”.  Gerry Moriarty riktar en del av udden mot Sinn Féins ledare Gerry Adams, och undrar hur han, som slår ner på alla tecken på anti-irländska stämningar, inte reagerar på det hån som nu riktas mot nordirländska unionister. 

Än så länge vet vi inte vad Tories och DUP diskuterar. Få tror att unionistpartiet kommer att driva på för att ändra abortlagstiftningen (abort är förbjudet i Nordirland om inte moderns liv eller hälsa är i allvarlig fara) eller inskränka homosexuellas rättigheter. Istället lär det handla om att försöka skaffa mer pengar till Nordirland, något även Sinn Féin skulle välkomna, men det brittiska finansdepartementet ska ha protesterat.

En annan punkt som det talas om är att stärka unionen mellan Nordirland och resten av Storbritannien. Den brittiska flaggan och drottningen är viktiga symboler för de nordirländska unionisterna, men de är samtidigt medvetna om att utanför Nordirland brukar det inte vara särskilt många britter som bryr sig om dem.

DUP har också motsatt sig den konservativa regeringens nedskärningspolitik, och även om partiet stödde ett EU-utträde, sägs det, åtminstone från en del håll, vilja ha en mjukare brexit än den som May förespråkat. I folkomröstningen förra året röstade dock en majoritet av de nordirländska väljarna, även många unionister, för Storbritannien skulle stanna kvar inom EU.

Theresa May lär trycka på för att få till stånd en snabb uppgörelse. Det sista hon behöver är ett stödparti som kräver nya saker inför varje viktig omröstning, hävdar en del bedömare. Åter andra hävdar att DUP knappast skulle fälla en konservativ regering, eftersom man då skulle riskera att Labour skulle ta över med Jeremy Corbyn som ny premiärminister.

Orangeorden i BelfastOranienorden marscherar i Belfast. Foto: Shutterstock

DUP:s gräsrötter lär dessutom förvänta sig en belöning för att så många röstade på partiet i junivalet. Att häva förbudet mot den protestantiska Oranienordens parad genom ett katolskt område i Portadown skulle till exempel vara populärt bland dem, men skulle knappast godtas av Sinn Féin.

Enligt en del medieuppgifter har Sinn Féin-ledaren Gerry Adams börjat förbereda sina gräsrötter på en uppgörelse mellan Sinn Féin och DUP. Den tidigare försteministern i Nordirland, David Trimble från Ulsters unionistparti (UUP), som också blandat sig i leken, har dock sagt han inte tror att det blir en ny nordirländsk uppgörelse just nu. Enligt Trimble kommer partiet istället att försöka använda sin position för att kritisera den brittiska regeringens brexitpolitik. Som opinionen ser ut idag har partiet en lång väg att gå för att kunna uppfylla sitt långsiktiga mål om ett enat Irland.


Lena Karlsson
Redaktör vid Utrikespolitiska Institutet.