Alla vägar bär till makt för Turkiets president
"För vår kärlek till landets folk" heter det på ja-kampanjens valaffischer. Foto: Istanbul Image Video/Shutterstock

Alla vägar bär till makt för Turkiets president

Val. Folkomröstningen i Turkiet den 16 april kommer att avgöra om president Erdoğan ska få igenom en författning med den verkställande presidentmakt som han i praktiken redan har tagit sig – i strid med gällande konstitution. Om det blir ett ja ökar hans möjligheter att styra med närmast oinskränkt makt i tolv år till – också under republikens 100-årsjubileum 2023. Även om det värsta skulle inträffa för Erdoğan – ett nej – kommer han att kunna manövrera sig fram. Aras Lindh, Turkiet- och Mellanösternanalytiker på UI, visar vad som står på spel.

Publicerad: 2017-04-02

Det är regel snarare än undantag att Turkiet inför varje val och folkomröstning beskrivs som ett splittrat land som står inför ödesmättade utmaningar – och att AKP i slutändan drar det längsta strået. Frågan är om folkomröstningen den 16 april kommer att bekräfta regeln.

I stora drag har de turkiska medborgarna att ta ställning till om huruvida en redan etablerad praktik ska formaliseras. Ett ja skulle innebära en ny konstitution som centrerar den redan centraliserade makten under presidentämbetet, omintetgör grundläggande demokratiska maktdelningsprinciper och skyddar staten från folket snarare än tvärtom. Ett nej innebär formellt att den odemokratiska konstitution som till stor del skrevs av 1980 års kuppgeneraler behålls, där presidentämbetet mestadels innehar ceremoniella befogenheter. Vad det innebär i praktiken är desto mer oklart. Det bör med andra ord inte vara en fråga om huruvida Turkiet är i behov av en ny konstitution, utan hur den borde se ut. Men diskussionen handlar om allt annat än just det.

Man skulle kunna tänka sig att det egentligen inte spelar någon roll, att ett nederlag i folkomröstningen varken får AKP eller president Recep Tayyip Erdoğan att släppa greppet om makten. Och visst kan det vara så – se bara på konsekvenserna av AKP:s nederlag i parlamentsvalet i juni 2015. Då hoppades partiet på kvalificerad majoritet för att genomdriva konstitutionsförändringar, möjligen med stöd av HDP givet rådande fredsprocess med PKK, men AKP fick till slut inte tillräckligt med mandat ens för att bilda regering. Detta fick partiet att definitivt ge upp de knackiga fredssamtalen med PKK, varpå intensiva väpnade strider följde, vilka enligt FN har lett till cirka 2 000 döda och uppemot 500 000 fördrivna från sina hem. Nyval utlystes och istället inledde AKP ett samarbete med det högerkonservativa turknationalistiska MHP, med vilka man har tagit fram det liggande förslaget till konstitutionsreform.

Att AKP riktar in sig på olika grupper för att kunna säkra tillräckligt stöd har visat sig vara en effektiv strategi. Under partiets första tid vid makten, när Turkiet och EU:s kortvariga romans ännu pågick, kunde man stödja sig på en del sekulära vänsterkurder samt en relativt stor grupp konservativa kurdiska väljare som AKP dessutom har lyckats behålla över tid. Genom en taktisk allians med Gülenrörelsen, som regeringen nu håller ansvarig för förra sommarens misslyckade kuppförsök, kunde man så småningom flytta fram sina positioner i statsapparaten och rensa ut potentiella motståndare, inte minst i och med Ergenekonaffären 2007–2008. Nu, när påstådda gülenister och PKK:are istället rensas ut och fängslas, görs det med stöd av konservativa MHP-nationalister.

Det hävdas ibland att AKP – som inledningsvis vann många ledande EU-politikers gillande, tack vare lovande reformer i demokratisk riktning – har bekänt färg i takt med de senaste årens auktoritära utveckling. Kanske är det så, men en av få konstanta faktorer i AKP:s politiska gärningar under 2000-talet har varit ett pragmatiskt taktiserande för att klamra sig kvar vid makten. Att partiet nu underblåser nationalistiska och islamistiska krafter bör framför allt ses i ljuset av just det.

Det är följaktligen strävan efter makt som utgör grundbulten i princip allt den oberäknelige president Erdoğan företar sig. Konstitutionsförslaget är summan av hela AKP:s politiska handlande fram tills nu, och den politiska investeringen i sammanhanget är därmed enorm. Ett nej i folkomröstningen den 16 april vore därför ett kapitalt misslyckande, och det finns skäl för president Erdoğan att vara orolig.

Man kan tycka att ja-sidan borde vinna en promenadseger, med tanke på att nästan alla kvarvarande medier antingen är lojala med regeringen eller idkar självcensur. Mätningar visar att de rikstäckande tv-kanalerna nästan uteslutande agerar propagandaorgan för AKP och president Erdoğan. Samtidigt tycks nej-sidan ha visst övertag, i den mån man kan lita på de turkiska opinionsinstituten. Inte ens AKP:s kärnväljare verkar ha bestämt sig för att rösta ja, om de alls tänker rösta, och inom allianspartnern MHP finns en betydande falang som motsätter sig konstitutionsförslaget.

Det är också befogat att anta att många håller på sin rösthemlighet, särskilt som nej-förespråkare i praktiken utmålas som landsförrädare. Spänningarna mellan ja- och nej-röstare är påtagliga, inte bara i själva Turkiet utan också i diasporan, och det finns flera rapporter om våld mot nej-röstare. Lägg därtill att det ännu råder undantagstillstånd och att det finns en påtaglig oro bland många offentliganställda att påverkas av utrensningarna, som ofta sker godtyckligt.

Inledningsvis hade kampanjerna inför folkomröstningen svårt att ta fart på allvar. Det kan bero på att AKP effektivt har sorterat bort allt motstånd. Budskapen i turkiska medier är ofta ensidiga och ledarna för det prokurdiska HDP sitter fängslade. Kvar finns CHP, vars ledare Kemal Kılıçdaroğlu har svårt att hantera partiets inre spänningar. Han bjuder därmed svagt motstånd. Men avsaknaden av starka motståndare kan, paradoxalt nog, missgynna AKP, vars aggressiva retorik ofta är beroende av en tydlig motståndare.

Den öppna utrikespolitiska konflikten i samband med att den turkiska regeringen hindrades att kampanja i flera stora EU-länder var därför ett välkommet inslag – eller kanske medvetet drag – för den AKP-regering, som sedan länge spätt på antieuropeiska tendenser. I Turkiet togs de inställda kampanjmötena i Nederländerna och Tyskland till intäkt för att EU skulle visa dubbelmoral i synen på yttrandefrihet. Konflikten kom också lägligt på EU-sidan, inte minst för Nederländernas premiärminister Mark Rutte, som till följd av migrationsuppgörelsen med Turkiet kände ett uppdämt behov av att plocka inrikespolitiska poäng inför valet den 15 mars. Även om konflikten om mötesfriheten för turkiska ministrar utanför sitt eget land mest är en storm i ett vattenglas kan den få långtgående konsekvenser.

Det framhålls ofta att rösterna i den turkiska diasporan är viktiga för regeringen i Ankara – så är det också – men frågan har fler dimensioner. Uppfattningen att ett turkiskt ministerbesök i, låt säga, Nederländerna endast skulle mobilisera turkiska röster i detta land förefaller naiv. I dagens informationssamhälle får händelser i Amsterdam omedelbara effekter över hela Turkiet. Den turkiske EU-ministern Ömer Çelik har förmodligen rätt när han säger att ja-sidan i Turkiet har Nederländerna och Tyskland att tacka för att flera osäkra väljare nu har bestämt sig för att rösta ja. Om så är fallet har EU-sidans reaktioner bidragit till att stärka ja-lägret i Turkiet, vilket är precis vad Nederländerna ville motverka genom att förbjuda kampanjarbetet där.

Det är tydligt att EU kämpar med att hitta en hållbar relation till Turkiet. Kampanjförbud för gästande ministrar är mycket snårig terräng, som dessutom gör det svårt att hålla en konsekvent linje.

AKP-regeringen hade tidigare behov av att odla goda relationer till EU och ”västvärlden” i stort, som en buffert mot de sekulära kemalistiska krafter i Turkiet som gärna skulle se Erdoğan falla. Detta behov är dock överspelat sedan länge. Men det är ändå viktigt att Europa fortsätter att stärka sina band till de progressiva krafterna i Turkiet och inte svarar med samma mynt som Ankara.

Även om Turkiet rör sig bort från Europa är det inte troligt att man vänder européerna ryggen helt. President Erdoğan har flaggat för att Turkiet kan folkomrösta också om sin medlemsansökan till EU, och att man dessutom bör se över migrationsuppgörelsen. Utspelet gjordes mitt i valrörelsen och bör förstås inom ramen för den. Turkiet hyser för närvarande omkring fyra miljoner flyktingar, och till det kommer hundratusentals internflyktingar – totalt flest i hela världen. Mellan 50 och 70 procent av de tre miljoner syriska flyktingarna uppger att de planerar att stanna i Turkiet även efter krigets slut. Flyktinguppgörelsen med EU innebära stora belopp (3+3 miljarder euro) som är viktiga för Turkiet, även om de primärt kanaliseras via EU-fonder. Att avbryta överenskommelsen och ”öppna kranarna” vore framför allt ett svek mot Turkiets egna kommuner, som drar det tyngsta lasset i den här frågan.

Inför folkomröstningen har president Erdoğan sagt att han räknar med att ja-sidan får minst 52 procent av rösterna. Om så blir fallet blir det kronan på verket av hans maktambitioner och han kan fortsätta regera, starkare än någonsin tidigare och med möjlighet att stanna som president med exekutiv makt i ytterligare tolv år.

Just nu spekuleras det friskt i vad som kan hända om nej-sidan vinner. Kommer Erdoğan att erkänna sig besegrad i så fall? Troligtvis inte. Det talas om en rad andra scenarier, inte minst att nyval då kan utlysas. Det finns också en lagteknisk möjlighet att utlysa fyllnadsval om minst 5 procent av platserna i parlamentet (motsvarande 28 mandat) står vakanta. Fyllnadsval tros kunna gynna AKP, som tillsammans med MHP behöver ytterligare 17 mandat för att kunna skriva om konstitutionen utan att ta omvägen via en folkomröstning.

HDP:s ena språkrör, Fiğen Yüksekdağ, har redan mist sin plats och sitter liksom sin kollega Selahattin Demirtaş bakom lås och bom och riskerar 83 respektive 142 års fängelse. För närvarande sitter 13 av 58 HDP-ledamöter fängslade. 

En annan möjlig konsekvens av ett nej är att undantagstillståndet förlängs och att president Erdoğan fortsätter att överträda sina nuvarande, enligt konstitutionen begränsade, befogenheter åtminstone fram till supervalåret 2019 (president-, parlaments- och kommunval). Det finns också en rad andra möjliga och mindre möjliga scenarier att väga in. 

Men i det svårförutsägbara Turkiet kan ingen spå framtiden med säkerhet. Inte ens president Erdoğan.


Aras Lindh
Analytiker vid UI:s Mellanöstern- och Nordafrikaprogram