Theresa May visar ingen brådska med brexit

Först i slutet av augusti höll regeringen May sin första brexit-överläggning.  Men några tydliga svar på alla öppna frågor blev det inte. Det kom ett icke-besked: Regeringen May tänker inte ”plocka något avtal från hyllan”. Detta ska  utläsas som att redan existerande modeller för EU-samarbete (Schweiz, Norge och Kanada) underkänns för brittisk del. 

Vad premiärminister Theresa May tänker sig istället, vet ingen.

Suddade bort sin tydlighet
Theresa May meddelade visserligen att minskad invandring till Storbritannien ska ges prioritet framför tillträde till EU:s marknad. Men sedan reste May till ett G20-möte där hon suddade bort tydligheten i sitt besked genom att tala om ”viss kontroll” istället för minskad invandring.

Den 5 september meddelade brexitminister David Davies ett otåligt väntande parlament att regeringen nu tänker söka upp olika delar av samhället för att skapa nationell konsensus – en rejäl remissrunda. Theresa May och hennes regering vet helt enkelt inte hur det låter sig göras att ta Storbritannien ur EU utan att riskera stora ekonomiska förluster.

Brexitanhängarna är misstrogna. Efter de första veckornas marknadsturbulens, tuffar den brittiska ekonomin på relativt ostörd. Pundet har visserligen fallit drastiskt, liksom huspriserna i London, men det har sina fördelar; ett uppsving i turism till exempel, och i britternas konsumtion (av prissänkta importvaror).

Näringslivet i vänteläge
Så varför tvekar May? Jo, hennes ekonomiminister Philip Hammond har förklarat att de hyggligt stabila siffrorna skymmer det faktum att näringslivet ställt sig i vänteläge. Investeringar har skjutits på framtiden, ingen rekryterar för tillfället. Företagen lever i ovisshet om deras marknad imorgon har krympt till 64 miljoner konsumenter (den brittiska) eller om den fortsatt består av 508 miljoner (EU).

Om premiärministern inte tog Hammond på allvar (i brittisk debatt ses det som att illojalt ”prata ner ekonomin”) fick hon en brysk knuff på G20-mötet i början av september där Japan delade ut en skarp varning om att deras företag kan börja agera på brexitriskerna. Därefter påminde president Barack Obama henne offentligt att USA gärna skriver handelsavtal med Storbritannien men först efter att hon har rett ut landets nya relationer med EU.

Komplicerat stå utanför
Samma respons har för övrigt de brittiska ministrarna fått överallt när de under sommaren turnerat runt jorden för att få löften om nya handelsavtal.

Bakom dessa kyliga svar ligger inte en ovilja mot Storbritanniens dröm om att bli ett suveränt land som handlar vitt och brett med den stora, vida världen utanför Europa. Att vara fristående i dagens värld är bara extremt komplicerat.

All världshandel regleras numera i stor detalj av WTO. Tullar, handelshinder, konkurrenspolitik, statsstöd, produktsäkerhet… allt kringgärdas av WTO-regler. Faktum är att de villkor som Storbritannien i detta system kommer få i ett framtida EU-avtal skapar prejudikat för vad britterna och EU sedan måste ge andra länder.

Att be ett land förhandla med Storbritannien innan ett EU-avtal är klart, är att be dem förhandla med förbundna ögon. Svaret är därför ett artigt nej tack.

Inte nog med det. Fiske, flygtrafik, båttrafik, produktregler, klimat, miljö, flyktingfrågor, arbetsvillkor, bankregler, polissamarbete, krigsförbrytelser, bistånd och mycket annat regleras i våra moderna tider internationellt snarare än nationellt, ofta i någon FN-konstellation.

Britter möts med välvilja, trots allt
Med Theresa May skickad tillbaka till ruta ett, det vill säga EU, kan man undra vad EU-sidan kan vara villig att ge britterna. Den politiska välviljan i Europa mot britterna är faktiskt stor. Inte bara för gammal vänskaps skull utan också för att Storbritannien utgör 12 procent av EU:s ekonomi. Ett stopp för handeln vore en förlust på båda sidor. 

EU-sidan har förstås egna intressen att försvara. Att tillåta britterna att säga nej till fri rörlighet men att ge dem fullt tillträde till unionens övriga tre rörligheter (varor, tjänster och kapital) är svårt. Vad britterna eventuellt får, vill andra också ha. Icke-medlemmarna Schweiz och Norge vill kunna bromsa EU-invandring, EU-landet Frankrike och Danmark likaså. Östeuropa kommer i så fall hävda att de då har rätt att neka ta emot de flyktingar som EU-länderna förgäves försöker få fördelade.

Cameron fick en nödbroms
Ändå finns förhandlingsutrymme. En luddigt formulerad nödbroms ingick i det brexitavtal som EU-ledarna beviljade David Cameron i februari. En viktig skillnad förstås, om May begär något liknande, är att hon då representerar ett icke-medlemsland som begär fördelar som medlemsländerna inte har.

För brittiskt näringslivs fria tillträde till EU:s marknad spelar också nationella intressen in. Danskar och spanjorer vill inte förlora brittiska fiskevatten, holländare vill behålla en lönsam frakttrafik, fransmän och tyskar hoppas vinna en del av finanshandeln, Irland slippa införa gränskontroller mot brittiska Nordirland och Stefan Löfven har varnat May att om Storbritannien sänker bolagsskatten kommer det att märkas i EU-förhandlingarna.

Kort sagt, även om välviljan är genuin har ingen politiker råd att komma hem till sina väljare efter att ha gett bort vitala delar till ett icke-medlemsland.
 
Brittisk passivitet på många områden
Att regeringen May förhalar utträdet är däremot ingen stor sak för EU:s politiker just nu. Ett akut problem för EU-sidan är framförallt trycket från flyktingar, men där har Storbritannien genom alla sina undantag från EU-politiken ändå inte deltagit på något sätt.

Turkiets instabilitet är en orosfråga – Storbritannien har inte varit aktivt där på många år.
Rysslands Putin är ett osäkert kort för EU-länderna. Också här har britterna länge varit passiva. Ekonomiskt sköter EU sedan länge sina affärer via eurogruppen där britterna inte är med.
 
Britterna hindrar inte heller EU från ”att gå vidare”. De stora EU-länderna föredrar tvärtom just nu ett passivt EU eftersom de alla är på väg in i valkampanjer. För Spanien sker det troligen i december för tredje gången, för Frankrike i maj/juni 2017 och för Tyskland hösten 2017. Lägg därtill att Italiens premiärminister har lovat en folkomröstning i höst och satt sin egen plats på spel, om folket inte röstar med honom.

Så EU-ledarna kan leva med regeringen Mays obeslutsamhet, brittiska Remain-supporters har fortfarande ett fullt EU-medlemskap att utnyttja, näringslivet avskyr osäkerheten men kan rösta med fötterna när de vill.
Bara de som trodde att de skulle få slippa EU, få spendera EU-avgiften på sjukvården och på sänkt bensinmoms, har skäl att misströsta.