Trump och Kina: Stor oreda under himlen
Det ligger inte i Kinas intresse att Trump försöker säga upp det globala klimatavtalet. Bilden från sommarens översvämningar i Jiujiang i östra Kina. Foto: Humphrey/Shutterstock

Trump och Kina: Stor oreda under himlen

Säkerhetspolitik. Efter valet i USA ringde Kinas president Xi Jinping till Donald Trump och förklarade att samarbete är enda möjliga vägen för fortsatta relationer. Det sker mot bakgrund av att Trump under valkampanjen hotat med handelssanktioner mot Kina och sagt att han vill dra USA ur Parisavtalet om klimatet. Med Trump får USA en svårförutsägbar ledning och ett vacklande anseende i världen. Det skapar utrymme för ett uppstigande Kina – men också en osäkerhet som gör att ledarna i Peking kan komma att sakna Obama, konstaterar Börje Ljunggren, tidigare ambassadör i Kina, nu associerad senior medarbetare vid UI.

Publicerad: 2016-11-14

I Peking har man inte sett fram emot Hillary Clinton som USA:s president. Man har stor respekt för henne, men vet alltför väl hon hur hårt hon vill driva USA:s intressen och den liberala ordningens principer.

Betecknande är att en överväldigande majoritet i Asien föredrog Clinton framför Trump. I Japan, Sydkorea, Singapore och Filippinerna ville bara 13 procent ha Trump, men i Kina ville 40 procent se Trump som USA:s nästa president.

I en upplaga av partitrogna Global Times direkt efter valet konstaterades att den amerikanska demokratins anseende i världen tagit skada, oberoende av vem som vann valet, vilket förstås inte var något som Peking beklagade.

Redan 1995 spelade Clinton en uppfordrande huvudroll på FN:s kvinnokonferens i Peking. Och mänskliga rättigheter, något som knappast upptagit Donald Trump, har genom åren varit ett centralt tema i hennes relationer till Peking.

Som utrikesminister var hon en huvudarkitekt bakom USA:s omsvängning till Asien. Det var efter ett möte i Hanoi 2010 med Asean Regional Forum (ARF) som det som kommit att kallas ”the US pivot towards Asia”  började bli ett begrepp. I sitt anförande vid mötet deklarerade Hillary Clinton att Washington var villigt att underlätta multilaterala diskussioner om de områden i Sydkinesiska havet som var föremål för motstridiga territoriella an­språk och att USA motsatte sig allt bruk av våld och hot för att hävda territoriella anspråk.

USA hade ett nationellt intresse av fria farleder, öppet tillträde till gemensamma vatten och respekt för folk­rätten i Sydkinesiska havet. Allt detta angick USA.Till yttermera visso uppgavs att Clintons uttalande hade formulerats i samråd med vissa av Aseanländerna, och att Vietnam och Filippinerna hade varit pådrivande i frågan.

De kinesiska reaktio­nerna blev mycket starka. Den kinesiske utrikesministern protesterade mot ”internationaliseringen av frågan”, som borde lösas bilateralt. Inför Singapores utrikesminister förklarade han att ”Kina är ett stort land och ni är små länder, det är ett enkelt faktum”. Dagens drama i Sydkinesiska havet började ta form och det rådde i Peking inget tvivel om att Clinton som president skulle utveckla USA:s närvaro i Östasien.

Som ett led i omsvängningen till Asien har USA också förstärkt allianserna med Japan och Sydkorea, och som ett svar på Nordkoreas kärnvapenutveckling har USA och Sydkorea ingått avtal om placering av ett avancerat missilförsvar (THAAD) i Sydkorea. För Peking är det ett tydligt tecken på en regional säkerhetspolitisk eskalering med klara konsekvenser för såväl Koreafrågan som relationerna mellan USA och Kina. Som president skulle Clinton säkert ha befäst den politiken. Var Trump står vet ingen, men en ny osäkerhet är oundviklig.

Nordkoreas kärnvapen- och missiltester under 2016 har också gjort frågan om ytterligare sanktioner mot Nordkorea till en högaktuell fråga. USA och Kina har i FN:s säkerhetsråd kunnat enas om en rad sanktioner, och Clinton skulle säkert vilja testa Kinas vilja att gå vidare. Hur kommer Trump att förhålla sig?

Taiwan är en annan säkerhetspolitisk fråga som där Trump måste visa sina kort. Kommer USA fortsatt att garantera dess säkerhet?

En huvudidé i Xi Jinpings utrikespolitik är ”en ny typ av relationer mellan stormakter”, ett slags win-win-relation där den andres intressen, som Kinas inre förhållanden och roll i den egna regionen, respekteras. Trump uppfattas som en transaktionspräglad man som man kan göra upp med. Gillar han Putin så borde han också gilla Xi.

Kepsar från Trumps valkampanj, varav de flesta är Made in China. Foto: Peter Carney/Shutterstock

Trump har samtidigt hotat med att vidta handelssanktioner mot Kina, som han menar har berövat USA miljontals jobb. Det ligger förvisso inte i Kinas intresse. Kina lika väl som de andra tillväxtländerna vill se en växande världshandel.  Att Trump dumpar det av Obamaadministrationen med elva Stillahavsländer mödosamt framförhandlade frihandelsavtalet TPP (Trans Pacific Partnership) är förstås mer välkommet, men inte den bakomliggande protektionistiska drivkraften.

Det kan inte heller vara i Kinas intresse att Trump vill säga upp det globala klimatavtalet, det främsta exemplet på USA:s och Kinas förmåga att samarbeta i stora globala frågor.

Med Trump får USA en försvagad, mer svårförutsägbar ledning, med ett vacklande anseende i världen. Det skapar utrymme för ett uppstigande Kina, men också en osäkerhet som gör att ledarskapet i Peking kan komma att sakna Barack Obama. Relationerna mellan USA och Kina har genom åren varit överraskande stabila. Trumps lättsinne med löften och fakta kommer nu att möta verkligen, och en Xi som söker möjligheter till win-win deals


Börje Ljunggren

Associerad senior medarbetare vid UI, tidigare ambassadör i Peking