Syrien kan bli ett nytt Afghanistan för Ryssland
Syriens president Bashar al-Assad togs emot i Kreml av Vladimir Putin förra året. Syriska oppositionella ser Assad som Rysslands vasall. Foto: www.kremlin.ru

Syrien kan bli ett nytt Afghanistan för Ryssland

Analys. Bollen för en fredlig uppgörelse i Syrien ligger främst i USA och Ryssland – oftast på Moskvas planhalva. Om samtalen i Genève bryter samman denna sommar kan inte Ryssland, med sin uppbackning av Bashar al-Assad, friskriva sig från följderna, konstaterar Utrikesmagasinets redaktör Bitte Hammargren. Syrien kan då bli som ett nytt Afghanistan för Ryssland: ett krigsområde som det blir svårt att ta sig ur.

Publicerad: 2016-07-19

Enligt Ryssland finns det bara två alternativ för det plågade Syrien: Assad eller ett jihadistiskt kaos. Det är en berättelse som passar Bashar al-Assad och hans närmaste krets som hand i handske. Syriens president har ett primärt mål: sin egen innersta krets överlevnad till varje pris. I detta syfte har framväxten av IS på syriskt territorium tjänat honom väl.

Skulle IS förlora allt sitt territorium i Syrien blir det betydligt svårare för klanen Assad – en maktsfär som kan liknas vid ett maffiastyre – att framstå som ett rimligt alternativ för ett sammanhållet Syrien.

Mot den bakgrunden är det lättare att förstå varför Rysslands bombmål sedan Moskvas militära ingripande förra året främst har riktats mot rebellstyrda områden i Syrien som inte hålls av terrorgruppen IS – även om ryska elitförband deltog i regimens erövring av Palmyra, en stad mitt i öknen som IS hade svårt att hålla.

Representanter för det syriska civilsamhället säger samma sak som Amnesty International: Ryska stridsflyg har gjort sjukhus på oppositionens områden till militära måltavlor – i strid med krigets lagar – i syfte att klippa av civilbefolkningens livlinor och tvinga dem på flykt. I helgen anklagade en av oppositionens få kvinnliga profiler, Basma Kodmani, Ryssland för krigsförbrytelser på grund av dess stöd till Assadregimens belägring av rebellkontrollerat område i Aleppo.

– Ryssland säger en sak och gör en annan, förklarade hon.

Ett annat känt namn inom oppositionen är Bassam al-Kuwatli, representant för ett projekt där avhoppade domare försöker bygga upp stommen till ett rättstänkande på oppositionsområde, med stöd av svenska Sida och ILAC, International Legal Assistance Consortium.

– Ryssland vill inte erkänna att Syriens politiska landskap innehåller mer än bara Assadregimen och jihadisterna, säger han.

Rysslands ansvar ökar
Nu finns risk för att samtalen i Genève bryter samman och då kommer Rysslands ansvar för Syrienkrisen att öka. Bollen ligger hos Ryssland och USA – oftast på Moskvas planhalva.

USA:s president Barack Obama har vacklat i Syrien många gånger och är dessutom på väg ut om några månader. Vilken Syrienpolitik som demokraternas Hillary Clinton eller republikanernas Donald Trump kan tänkas driva är för tidigt att säga. Men syrierna minns hur Clinton under sin tid som utrikesminister var mer hökaktig än Obama, medan de noterar att Trump har uttryckt sin beundran för Vladimir Putin.

– Om det inte blir ett genombrott i Syriensamtalen fram till september kommer kriget att fortsätta åtminstone fram till april, för så länge dröjer det innan en ny amerikansk president är varm i kläderna, förklarade FN-sändebudet Staffan de Mistura under Almedalsveckan.

Tidsfrist i september
Med tanke på att det amerikanska presidentvalet äger rum först i november kan man fråga sig varför han lägger tidsfristen i september? Förklaringen är att Hillary Clinton vill forma sin egen Syrienpolitik i god tid före valet och slippa förknippas med Obamas som hon varit kritisk till, ifall samtalen med Ryssland skulle kollapsa.

Ryssland har använt det fem år långa Syrienkriget som en hävstång för att ta sig tillbaka till världspolitikens centrum. Medan president Putin blev utfryst efter annekteringen av Krim ses Ryssland nu som en nyckel för att det ska kunna bli fred i Syrien.

Efter IS framfart och den eskalerande syriska flyktingkrisen – som Assadregimen bär ett minst lika stort ansvar för som jihadisterna – har USA och Ryssland lagt grund till FN-resolutioner om Syrien, varefter de ställt övriga medlemmar av säkerhetsråd inför fullbordat faktum (till Frankrikes förtrytelse).

Ryssland kan Syrien
USA:s flyganfall har riktats mot IS, medan amerikanerna också stöder en del av de rebellgrupper som Assadregimen bekrigar. Samtidigt vet omvärlden att Moskva, allierad till Assadregimen sedan dess maktövertagande i början av 1970-talet, känner de inre strukturerna och personerna i Syriens maktapparat bättre än alla andra länder utom möjligen Iran. 

– Ryssland kan genom sitt militära ingripande i Syrien antingen bli en del av lösningen eller en del av problemet under de närmaste tio åren, summerar Staffan de Mistura. Han pekar samtidigt på hur president Obama söker vårda sitt eftermäle.

– Obama och utrikesminister Kerry har efter uppgörelserna med Kuba och Iran ett starkt intresse av att se en lösning även i Syrien. Så denna sommar avgörs om vi kan nå en lösning eller inte, säger Staffan de Mistura. 

Syriska oppositionella ser med misstro på Staffan de Mistura som de uppfattar som alltför Moskvavänlig. Men i hans argumentation kan man skönja en undertext: att han vill få Ryssland att komma till samma insikt som Bushs utrikesminister Colin Powell gjorde i fråga om USA:s förödande ingripande i Irak: If you break it you own it (den som slår sönder något måste ta ansvar för skärvorna).

Ett nytt Afghanistan?
Det kan tolkas som att han försöker förklara för de ryska ledarna att Syrien kan bli deras nya Afghanistan ifall de inte tvingar Assadregimen att respektera eldupphör, samt förmår att regimen i Damaskus att sluta använda svält som vapen för att istället medverka till en politisk övergångslösning.

I förra veckan mötte USA:s John Kerry sin ryske utrikesministerkollega Sergej Lavrov i Moskva. USA vill bland annat ha visst utbyte av underrättelseinformation om Syrien med Moskva. Men Kerry kräver också att Assadregimen upphör med sitt ”urskillningslösa bombardemang”, vilket han vid sidan av den al-Qaida-anknutna Nusrafrontens attacker utpekade som ett av de främsta hindren för att eldupphör ska träda i kraft. Dessutom vidhöll han att Bashar al-Assad måste gå till förmån för en övergångslösning.

Utan eldupphör och frisläppande av politiska fångar i regimens och olika rebellgruppers fängelser – syrierna vet inte var de hålls eller vilka som ännu är kvar i livet – går det inte att skapa ett klimat för en övergångslösning.

Vem kan ta över?
Om Moskva skulle ta till sig varningen att Syrien kan bli ryssarnas nya Afghanistan, ifall de inte tvingar fram Assads avgång, finns det då namn på regimsidan som oppositionens huvudfåra kan leva med i en övergångslösning, personer som är starka nog att hålla ihop statsapparaten och som kan stå pall för trycket från jihadister?

– En del av frågan bygger på antagandet att det finns en statsapparat som fungerar och levererar det medborgarna behöver. En sådan vill syrierna ha. Men den finns inte, säger Bassam al-Kuwatli.

Däremot ser han flera namn på regimsidan som oppositionen kan acceptera i ett övergångsstyre. Först av alla nämner han vicepresident Farouk al-Sharaa, själv sunnimuslim, liksom en majoritet av syrierna. Bassam al-Kuwatli tror att Sharaa kan kliva fram och ta delat ansvar för en övergångslösning om han bara får en chans.

– Idag hålls Farouk al-Sharaa i praktiken i husarrest, säger Kuwatli.

Syrier från civilsamhället pekar på andra tänkbara namn inom regimsidan, personer som de kan acceptera i ett övergångsstyre. Bland dessa nämner de även militära ledare, inklusive en och annan alawit (tillhörande samma sekt som Assad), som inte anses ha lika mycket blod på sina händer som presidenten eller hans bror Maher al-Assad, befälhavare för arméns ökända fjärde division.

Övertyga Ryssland
Syrier som längtar efter fred vet att det måste ske via ett övergångsstyre. Men då måste de kunna övertyga Ryssland om att en fortsatt Assadledd diktatur bara leder till värre hat, ökad radikalisering och mer våld, något Moskva då tvingas ta ansvar för på sikt.

EU:s utrikesministrar förklarade i sina rådsslutsatser i maj att: ”Det kan inte bli en långvarig fred i Syrien under nuvarande ledarskap”. De orden var riktade mot president Bashar al-Assad.

Utrikesminister Margot Wallström och FN-sändebudet Staffan de Mistura på ett seminarium i Almedalen som arrangerades av Folke Bernadotteakademin. Foto: Bitte Hammargren

I Almedalen lade utrikesminister Margot Wallström ett tungt ansvar på Ryssland, ifall fredssamtalen i Genève skulle bryta samman. Hon uttryckte en ”djup misstro” mot Rysslands motiv i Syrien och pekade på att nyckelfrågan för fred är huruvida en övergångslösning ska omfatta Bashar al-Assad eller inte.

– Hur ska man få befolkningens förtroende för en övergångslösning om han sitter kvar, när de är så drabbade av Assadregimens våld? sade utrikesministern och pekade på regimens oljefatsbomber och tortyr av civila.

Om Rysslands mål blir att till varje pris garantera klanen Assads politiska överlevnad kan inte Putin svära sig fri från vad som kommer efter.

Överraskning för Assad
På TV-bilder som visats på Russia Today gör Bashar al-Assad ett besök på Khmeimim, en rysk flygbas vid Syriens kust. TV-bilderna avslöjar att Assad inte var beredd på att han på en bas i sitt eget land skulle få träffa Rysslands försvarsminister. Dessa bilder förstärker de oppositionellas uppfattning att Assad är en vasall åt Vladimir Putin – samtidigt som de noterar att det finns ett konkurrensförhållande mellan Moskva och Teheran, Assadregimens båda allierade. 

Den libanesiska tidningen al-Akhbar, uppfattad som pro-Hizbollah, hävdar att Ryssland och USA skriver på ett utkast till en ny författning för Syrien. Sådana uppgifter får syriska oppositionella att gå i taket och har föranlett en rad organisationer från det syriska civilsamhället, bland annat det Sidastödda kvinnonätverket Badael, att skicka en protestskrivelse.

– Detta är kolonialism, säger människorättsaktivisten Mohammed al-Abdallah, som leder Syria Justice and Accountability Center, med bas i USA.

– Vad är det för mening att kalla syrier till förhandlingar i Genève om stormakterna ändå gör upp över syriernas huvuden, säger Mohammed al-Abdallah och betonar att detta strider mot FN-resolution 2254 om ett övergångsstyre.

Så frågan för dagen är om Staffan de Mistura försöker pressa amerikanerna att böja sig för ryssarnas strategi i Syrien – eller om han och Kerry vill förmå Ryssland att erbjuda Bashar al-Assad en datja utanför Moskva. Det skulle i bästa fall kunna bana väg för en övergångslösning som oppositionens huvudfåror och kvarvarande på regimsidan båda kan medverka i.


Bitte Hammargren

Mellanösternanalytiker på UI samt redaktör och ansvarig utgivare för Utrikesmagasinet

Med tack till Svenska Dagbladet som var först med att publicera en kortare version av denna text under rubriken Större makt för Ryssland i kriget i Syrien.