Thailand: Ny kung, ny kurs öppnar för Kina
Buddhistmunkar i bön för den nye kung Vajiralongkorn: Foto: Thinnapob Proongsak/Shutterstock

Thailand: Ny kung, ny kurs öppnar för Kina

Säkerhetspolitik. Trontillträdet för Thailands nye kung Vajiralongkorn bereder väg för Kina. Samtidigt minskar USA:s inflytande. Viktigt i sammanhanget är kungens tronråd, som spelar stor roll bakom kulisserna. Ledamöterna i dagens tronråd är mycket gamla och när den nye kungen i sinom tid ska besätta vakanser är det närmast oundvikligt att det kommer att bekräfta Kinas ställning som Thailands nya bundsförvant. Asienkännaren Bertil Lintner förklarar varför.

Publicerad: 2016-12-04

Då den thailändske kungen Bhumibol Adulyadej avled den 13 oktober innebar det inte enbart slutet på den tid världens längst regerande monark suttit på sin tron. Den era då Thailand var en bastion för amerikanskt inflytande i Sydostasien kommer också att gå i graven – och bereda väg för en allt närmare allians med Kina.

Medan tabloidpressen har koncentrerat sig på att beskriva den nya kungen Vajiralongkorns privatliv har viktigare, geopolitiska aspekter kommit helt i skymundan. Bhumibol Adulyadej blev kung 1946 och omgav sig under flera årtionden av ett mäktigt tronråd, Privy Council, vars medlemmar han själv utsåg. Det består av nu 16 åldrande män som fostrades politiskt under 1950-, 1960- och 1970-talen då kampen mot kommunismen stod högt på dagordningen – och USA var landets främste allierade.

Kungen väljer alltid sitt eget tronråd och den rätten kommer även Vajiralongkorn att ha. Dess framtida sammansättning kommer med all säkerhet också att återspegla den nya tidens tecken. Thailand är inte längre en frontstat mot kommunistisk expansion i regionen och Kina har blivit en ny ekonomisk stormakt istället för som tidigare en bas för världsrevolution, som gav omfattande stöd till kommunistiska upprorsrörelser i länder i Sydostasien, bland dem Thailand.

USA har å andra sidan sett sig tvunget att kritisera de militärkupper som ägde rum i Thailand 2006 och 2014 och de inskränkningar av mänskliga rättigheter som blivit följden. De kinesiska ledarna hyser givetvis inte liknande betänkligheter och samarbetar mer än gärna med odemokratiska regimer.

Viktigt i det sammanhanget är kungens tronråd, en instans som inte gör sig hörd i den offentliga debatten men som spelar en stor roll bakom kulisserna – och dess makt och inflytande sträcker sig långt utanför det kungliga palatset. Hovrådets ordförande sedan 1998 är den pensionerade generalen Prem Tinsulanonda, som också fungerade som regent under tiden från kungens bortgång till 1 december, då kronprinsen Varjiralongkorn officiellt utsågs till ny regent.

Tronrådets ordförande Prem. Bilden är från 2010. Foto: Government of Thailand

Prem, tillsammans med andra av tronrådets medlemmar, av vilka flera är före detta militära ledare, har alltid haft nära kontakter med krigsmakten. De senaste kupperna kunde inte ha skett utan tronrådets medverkan och det håller alltid ett öga på de årliga ommöbleringarna inom militären.

De flesta medlemmarna i dagens tronråd har dock blivit mycket gamla. Prem fyllde 96 nu i augusti. Prems nära vapendragare Siddhi Savetsila avled 2015 vid 97 års ålder och sågs fram till sin död som den näst viktigaste personen i tronrådet – och den gamla maktkonstellationen. Prem var arméchef under åren 1978–1982 och premiärminister 1980–1988. Han stod USA och västvärlden nära under det kalla krigets dagar – vilket i Asien ofta var allt annat än kallt.

Den i USA utbildade Siddhi var flygmarskalk och hade under 1950-talet nära förbindelser med USA:s Central Intelligence Agency (CIA). Han var också utrikesminister och Thailands representant i the Association of Southeast Asian Nations (Asean), som under sina första årtionden var mer av ett anti-kommunistiskt block än en organisation för ekonomiskt samarbete. Siddhi avskedades från posten som utrikesminister när den då nye premiärministern Chatichai Choonhavan – som till skillnad från föregångaren Prem var folkvald – ville förbättra relationerna med de kommuniststyrda grannländerna i Indokina. Chatichais stridsrop var att göra ”slagfält till marknadsplatser” – och det var den politiken som ersatte den gamla.

Efter Siddhis bortgång märktes inom tronrådet den gamle ärkereaktionären Thanin Kraivichien, jurist och före detta domare. Thanin, nu 89 år gammal, blev premiärminister i oktober 1976 efter det att militären krossat ett uppror i Bangkok som leddes av vänsterinriktade studenter, intellektuella och arbetarledare. Thanin var redan innan dess medlem av den högerextrema Nawaphon-rörelsen och som premiärminister gjorde hans sig känd för räder mot bokhandlare i Bangkok som sålde vad han ansåg vara ”vänsterlitteratur”. Tiotusentals böcker brändes på bål. Thanin var för extrem även för militären som tvingade honom att avgå 1977 – och kungen utsåg honom då till medlem av sitt tronråd.

Bland de andra av de nuvarande tronrådsmedlemmarna återfinner man ex-generalen Pichitr Kullavanijaya, som på 1970-talet ledde strider mot det thailändska kommunistpartiet TKP:s upprorsarmé, och ex-general Surayud Chulanond, en före detta arméchef som var premiärminister efter kuppen 2006 fram till januari 2008, då en ny folkvald regering tillträdde. Surayuds far Phayom Chulanond var faktiskt befälhavare för TKP:s armé och de stod på motsatta sidor under inbördeskriget på 1970-talet. Bland de yngre medlemmarna av tronrådet märks Palakorn Suwanrath och Kasem Watanachai, två före detta regeringstjänstemän. De avskedades 2001 av den dåvarande premiärministern Thaksin Shinawatra – och utsågs genast av kungen till medlemmar av tronrådet. Palakorn i synnerhet anses ha stått den förre kungen – och Prem – mycket nära.

Maktkampen i Thailand, vilken i sin tur hade med tronföljden att göra och varmed tronrådet var en viktig faktor, började på allvar då Thaksin Shinawatra vann en jordskredsseger i valet 2001 och blev premiärminister. Med honom kom en helt ny vändning inom thailändsk politik som närmast kan jämföras med den som fördes av Italiens Silvio Berlusconi eller Donald Trump i dagens USA: en stormrik affärsman som blev populär genom populistiska löften och reformer – men som visade liten respekt för demokratiska spelregler. Under Thaksin dödades över 2 000 människor i ett kontroversiellt ”krig mot drogerna” och fler dog i två massakrer mot muslimska aktivister i söder. Pressmän utsattes för organiserade förföljelser och enskilda organisationer fick det svårare att arbeta.

Men Thaksin förblev populär och inte ens kuppen 2006 och många år i landsflykt har rubbat på detta. Hans parti, i olika skepnader, har vunnit val efter val, det senaste 2011 då en av hans familjemedlemmar, Yingluck Shinawatra, blev premiärminister – bara för att avsättas av domstolarna tre år senare, händelser som ledde till den senaste militärkuppen.

Thaksin Shinawatra– som en thailändsk Trump eller Berlusconi. Här demonstrerar rödskjortor till stöd för honom 2011. Foto: Shutterstock

Först under Chatichai och sedan Thaksin skedde den stora omorienteringen inom thailändsk utrikespolitik. TKP var borta, Indokina hade verkligen blivit marknadsplatser istället för slagfält och även Vietnam, Laos och Kambodja var medlemmar av Asean. Under Asienkrisen 1997 vägrade den gamla bundsförvanten USA att komma till den thailändska ekonomins räddning – medan Kina bistod med lån och krediter. Det ekonomiskt framgångsrika Kina var den nya ekonomiska stormakten i Asien, inte USA eller Japan. Det är med andra ord oundvikligt att Kina snarare än USA ses som den nya bundsförvanten. Det är i det läget Vajiralongkorn blivit kung – och i sinom tid kommer att ersätta de åldrande ledamöterna i det nuvarande tronrådet med nya.

Vajiralongkorn som kronprins – på ett thailändskt frimärke från slutet av 1980-talet. Foto: Shutterstock

Med tanke på Vajiralongkorns påstådda relationer med Thaksin, som fortfarande befinner sig i exil, nu i Dubai, är det inte otänkbart att en försoning kommer att ske även där. Och är knappast en hemlighet att Prem och Thaksin är ärkefiender.

Men får heller inte glömma att den starka ställning som monarkin har i dagens Thailand är en produkt av de ”heta årtiondena” då kommunismen sågs som ett stort hot i regionen. Den absoluta monarkin avskaffades efter ett militärt ingripande 1932. Den dåvarande kungen Prajadhipok abdikerade 1935 och tillbringade resten av sitt liv i exil i Storbritannien. De nya makthavarna ville inte avskaffa monarkin som sådan, men valde en knappt tio år gammal skolpojke i Schweiz, Ananda Mahidol, till ny kung. Han och hans familj fortsatte att bo i Schweiz fram till andra världskrigets slut, då den unge kungen återvände. Men i juni 1946 hittades han skjuten i ett av palatsen i Bangkok under omständigheter som aldrig fullt förklarats. Hans yngre bror, Bhumibol Adulyadej, blev vid 19 års ålder ny kung. Men också han återvände till Schweiz och kom tillbaka till Thailand först flera år senare.

Under hela 1950-talet rådde det ingen större entusiasm för monarkin. Kungen bodde med sin familj i palatset i Bangkok, där han ägnade åt sin favoritsysselsättning: att spela jazz. Landet styrdes av militärer som på ett eller annat sätt var knutna till kuppen 1932. Det var först efter 1958, då fältmarskalt Sarit Thanarat grep makten, som monarkin fick nytt liv. Nu reste kungen utomlands på statsbesök. Han tog sig till avlägsna samhällen i norr för att dela ut sängkläder och husgeråd till fattiga bybor. Statstjänstemän som fick träffa kungen var tvungen att krypa fram på golvet. Porträtt på kungen och drottning Sirikit sattes upp på alla skolor och regeringskontor i landet. Kungliga utvecklingsprogram lanserades på landsbygden. Monarkin, som stått på sparlåga sedan 1932, upphöjdes till en närmast gudomlig status.

Allt detta skedde under en tid då kommunister hade tagit över norra Vietnam, kommunistiska upprorsrörelser var aktiva i Burma (nu Myanmar) och Malaya (nu Malaysia) och det politiska läget var osäkert i flera andra sydostasiatiska länder. Men Thailand var det enda landet i regionen som aldrig varit västerländsk koloni – och man hade en kung som folket kunde ena sig bakom. Monarkin behövdes för att förebygga kommunistisk infiltration.

Sörjande på Bangkoks gator dagen efter kung Bhumibols död den 13 oktober. Foto: Surassawdee/Shutterstock

Vad det var som fick Sarit att bestämma sig för att återuppliva monarkins roll i det thailändska samhället är osäkert, men flera observatörer menar att det var under inflytande från hans amerikanska rådgivare, bland annat från CIA. Det var i alla fall en politik som fungerade. Sarit dog redan 1963, men hans efterträdare fortsatte på samma politiska linje – och Thailand blev bas för de amerikanska bombningarna av Nordvietnam. Thailand skickade också trupper till Sydvietnam för att strida på USA:s och Saigonregimens sida.

General Sonthi Boonyaratglin, som ledde kuppen mot Thaksin 2006, var en av flera thailändska militärer som deltog i Vietnamkriget. Bakom Sonthi stod tronrådet, som menade att Thaksin utmanat monarkin och därför måste gå.

Thailand blev inte ”nästa bricka i dominospelet som skulle falla”, vilket många i USA och västerlandet då befarade. Istället föll dominobrickorna åt andra hållet. Den thailändska ekonomin blomstrande, mycket på grund av den amerikanska militärens närvaro under Vietnamkrigets dagar och sedan omfattande japanska investeringar i landet. Idag är Thailand något av en ekonomisk stormakt i regionen – och i takt med avspänningen har landet blivit allt närmare allierat med Kina.

Handeln är omfattande och även inom den nu lukrativa turistnäringen är det Kina, inte längre något västland, som dominerar. Av de totalt nära 30 miljoner turister som besökte Thailand 2016 kom allt färre från västliga länder ­– men åtta miljoner från Kina, en siffra som dessutom ökar år från år. Samarbetet mellan de thailändska och kinesiska krigsmakterna börjar också bli omfattande, bland annat med gemensamma flottmanövrar. Om Donald Trump, när han flyttar in i Vita huset, kommer att föra en protektionistisk handelspolitik är det oundvikligt att banden mellan USA och Thailand försvagas ytterligare. 

Bhumibol Adulyadej är borta och det tronråd han utsåg representerar ett förflutet som har liten relevans i dagens moderna thailändska samhälle. Hur det nya tronrådet kommer att se ut återstår att se – men det, och inte den nye kungens personlighet och livsstil – kommer att bli avgörande i den brytningstid som Thailand nu står inför.


Bertil Lintner

Journalist och författare bosatt i Asien sedan över 35 år tillbaka. Hans arbete kan ses på www.asiapacificms.com. Kontakt: bertil.lintner@gmail.com