Jihadism en modern utopi
Foto: gungorkarakus/Shutterstock.com

Jihadism en modern utopi

Analys. I Mellanöstern vill IS skapa en välfärdsstat.

Publicerad: 2015-12-10

På internet och i andra medier har vi kunnat betrakta terrorgruppen Islamiska statens karta i lite olika varianter. Det gemensamma för dem är att dagens stater och deras gränser saknas. Däremot anges gränser och namn för geografi ska områden som vi känner igen från den muslimska världens äldre historia. Där finns al- Andalus (Pyreneiska halvön), Urubba (”Europa” = Balkan), Ard al-Kinana (Egypten, ”stammen Kinanas land”), Khurasan (som förutom norra Iran även omfattar Indien), Maghreb som inte är dagens Marocko utan hela Nordvästafrika och så vidare. Namnen syftar på områden som någon gång har räknats till de tidigare kalifaten. Det är en kartbild som motsvarar Islamiska statens dröm: att upprätta ett enat sunnitiskt kalifat med auktoritet över allt det som anses en gång ha hört till dar al-islam, ”islams hus”.

”Vägrarstaten”
I de tidiga kalifatens tid fanns det de som inte erkände kalifens legitimitet, framför allt de olika shiitiska grupperna. De kallades då för ”vägrarna”, ar-rafidun. Det är en term som IS har tagit upp och kallar dagens irakiska regim för ”Vägrarstaten”, dawlat ar-rafidin. En rad attentat har riktats mot just shiitiska mål. Den 22 maj i år utfördes ett självmordsattentat vid fredagsbönen i Imam Ali-moskén i Qatifprovinsen i Saudiarabien. En moské angreps i östra Saudiarabien den 29 maj och ett attentat skedde den 26 juni i Sadiq-moskén i Kuwait. Förövarna uppgavs tillhöra ”IS i Najdprovinsen” (i Saudiarabien). Ytterligare ett terrordåd mot en shiitisk lokal i Saudiarabien kom den 16 oktober, utfört av ”IS i Bahrain”. Många bombattentat har också skett i shiitiskt dominerade stadsdelar i Bagdad. IS har gjort takfir, det vill säga förklarat shiamuslimer som otrogna, kuffar. Därmed ses kriget mot ”Vägrarstaten” som legitimt.

Här har IS ett problem. Man kan knappast upprätta detta kalifat utan Bagdad, det gamla abbasidiska kalifatets huvudstad. I synnerhet som kalifpretendenten kallar sig just al-Baghdadi, ”han från Bagdad”. Men i och kring den irakiska huvudstaden finns de viktigaste pilgrimsmålen och teologiska centra för shiitisk islam. Där finns moskéerna med imamgravar, som al-Kazimayn i Bagdad. I Najaf fi nns Ali ibn Abi Talibs grav och Kufa är staden där han mördades. Karbala är platsen för den centrala händelsen i shiitisk historieskrivning – profetens dotterson Husayns martyrdöd – och ort för gigantiska shiitiska begravningsplatser. Samarra förknippas med den elfte och särskilt den tolfte imamen, alltså med den ”dolde” imamen al-Mahdi vars återkomst man väntar. Najafs betydelse som teologiskt centrum är enormt. Den libanesiske Hizbollahledaren Hasan Nasrallah studerade och undervisade där. Ayatolla Khomeini föreläste i Najaf under sin tid i exil. Och där residerar den nu främste shiitiske auktoriteten, i Irak men även utanför, ayatolla Ali al-Sistani (som är iranier).

Shiamotstånd
Den iranska regimen kommer inte att tolerera att IS tar över de här platserna, demolerar dem eller ”sunnifierar” dem, och dödar shiitiska företrädare. Teheran har deklarerat detta: Om IS försöker sig på något sådant går Iran in massivt militärt. Redan nu sänder Iran materiel och soldater till kampen mot IS liksom till stöd för Bashar al-Assads regim i Syrien, detta i samarbete med milis från libanesiska Hizbollah. Det shiitiska motståndet mot IS är alltså betydelsefullt. Den iranska stormakten har kapacitet att besegra IS i Irak och Syrien. Vi kan också se att såväl USA/Nato som Ryssland är medvetna om detta. Uppgörelsen om Irans kärnteknikutveckling blev klar den 14 juli, och idag ser vi ett militärt samarbete USA-Ryssland-Iran.

Saudiskt dilemma
Närmandet mellan USA och Iran oroar den saudiarabiska regimen. Den shiitiska befolkningsdelen i Saudiarabien finns främst i Qatif-provinsen (där också oljan finns), nära gränsen till det Irak som nu har en visserligen svag men ändå shiitisk regim vid makten. Saudiarabien har förstärkt gränsskyddet avsevärt mot Irak, med högmoderna militärtekniska installationer, och likaså mot gränsen till det Jemen där saudiskt flyg angriper de zayditisk-shiitiska rebellerna som antas få stöd från Iran. De oppositionella grupperna i Jemen hör till andra shiitiska riktningar än den imamitiska (”tolvsekten”) som utgör majoritet bland shiiterna. När det gäller alawismen i Syrien vill den numera se sig som imamitisk. Detta ger religiös legitimitet åt den iranska hjälpen till Bashar al-Assad.

Regimen i Saudiarabien känner oro inför det som man ser som ett shiitiskt hot. Samtidigt har den IS som fiende. Den saudiska regimen har inget folkligt mandat, det är en diktatur. Den bygger sin legitimitet på två förhållanden som alltid betonas: kungen är khadim al-haramayn, ”Vårdaren av de båda heliga orterna” Mecka och Medina, och statens ändamål och syfte är att tillse att den stränga wahhabitiska tolkningen av islamisk sharia tillämpas i rättssystemet. Båda dessa legitimerande förhållanden har nyligen ifrågasatts. Förmågan att skydda vallfärdande i Mecka befanns undermålig den 11 september (de fallande kranarna) och den 24 september (katastrofen i Mina-dalen). Och kritiken mot den saudiska lagtillämpningen – till exempel Margot Wallströms tal i Kairo den 9 mars – innebär ett angrepp på regimens sätt att legitimera sin makt.

I båda de här fallen utgör IS en fiende. Titeln som khadim al-haramayn tillkom i gammal tid kalifen. IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadis krav på att erkännas som kalif innefattar att erkännas som den som har makt över vallfärdsmålet och böneriktningens centrum Mecka och över profeten Muhammeds grav i Medina. Och så hävdar man att den saudiska regimen inte tillämpar islamisk rätt – så som IS gör. Den saudiska regimens enorma säkerhetspådrag i samband med vallfärden i år gällde skyddet mot terrordåd. De katastrofer som inträffade hade andra orsaker, vilket bidrog till att regimen förlorade i auktoritet. Kritiken från Irans rahbar (religiöse ”vägledare”) Ali Khamenei hade som poäng att den saudiska regimen är ovärdig att leda vallfärden.

Lojalitet mot staten
Islamiska statens ideal är motsatt den tribalism som kännetecknar dysfunktionella stater som Irak, Syrien och Afghanistan, där individen för sitt skydd och sin hjälp är beroende av familj, släkt och stamtillhörighet, och som då förutsätter total lojalitet mot den egna gruppen. Klan- och stamtillhörighet är ofta kopplat till en viss religionseller konfessionstillhörighet. Det har i sig inte med religiös tro att göra; anknytningen till en viss religiöst benämnd grupp utgör markör för klanen eller stammen. Förknippat med denna tribalism är fenomenet klientel-partier, politiska partier som inte är ideologiskt bestämda utan utgör klanallianser kring ledande familjer där ledarskapet går i arv. Mot detta sätter IS sitt ideal: en stat där medborgarna istället ska finna sin trygghet i lojaliteten mot staten och dess högsta auktoritet – kalifen. Vi ser det i IS rekrytering i hela världen. Varje muslim förutsätts ha en sorts ”rätt att återvända”, eller rentav ”plikt att återvända – att individuellt ansluta sig till kalifatet som ”medborgare i staten” oberoende av etnicitet, språk, eller familjetillhörighet. Idén är att upprätta en sorts välfärdsstat – skyddad av det man menar vara rätt shariatillämpning. Med umma, ”nation”, menar man religionstillhörigheten.

Vi kan jämföra med jihadismen i Kaukasusområdet. Den med Vladimir Putin allierade presidenten i Tjetjenien, Ramzan Kadyrov, efterträdde sin far Achmad Kadyrov 2004 i två avseenden: som president, men också som ledare inom den sufiska Qadiriyyaorden. Hans maktbas finns i det traditionella stamsamhället, med dess klantillhörigheter och med den folkliga sufismen som religiös legitimering. Hans jihadistiska motståndare vill etablera det ”islamiska emiratet Kavkaz”. De står för en sorts modernitet i sitt krav på en icke-tribalistisk stat, en stat där medborgaren-individens plikt är lydnad mot staten-emiratets ordning. Jihadismen utgör alltså även här en kritik av tribalismen, dess normsystem och det tribala ledarskapet.

För de islamistisk-jihadistiska grupperna är shiitisk islam definitionsmässigt ”falsk religion”. Men också de folkliga sufiska fromhetsriktningarna, med relation till tribalismen, ses som kätteri. Deras ritualer stämplas som bid‘a, ”innovation”, sådant som as-salaf, ”fäderna”, inte ägnade sig åt. De senaste åren har jihadistiska angrepp varit vanliga mot moskéer och andra helgedomar, sufiska helgongravar, och mot personer och riter relaterade till folkligt förankrade sufiska ordnar. Det har skett i Sahelområdet och i Västafrika (ordnar som Tijaniyya, Muridiyya, Qadiriyya). Sådana angrepp har utförts av Boko Haram i Nigeria (och omgivande stater), av jihadistgrupper i Mali och av al-Shabaab i Somalia och Kenya. Ett uppmärksammat attentat genomfördes den 6 juli i Yantaya-moskén i Jos (Nigeria) vid en predikan om fredlig samexistens mellan religioner. I kampen mot jihadisterna söker regimerna i dessa länder stöd hos de folkliga rörelser som traditionellt dominerar det religiösa livet.

Yttersta dagen
I det kaos som råder frodas konspirationsteorier. Den mest förunderliga jag träffat på är en tes om att ”kalifen” Abu Bakr al- Baghdadi ”egentligen” är en viss herr Simon, utbildad av israeliska Mossad, och att IS är produkten av en CIA-komplott. Och i både kristna sektkretsar och bland muslimska traditionalister förekommer tolkningar av dagens händelser som förebud till Yttersta dagen och krigen som en del av ”Guds plan”. Fredssträvanden ses då som något ogudaktigt. ”Antikrist” (respektive ad-Dajjal, ”bedragaren”) ska besegras i Armageddonslaget. Med tanke på det icke försumbara inflytande som ”Bibel-bältet” har på USA:s politik är detta inte utan betydelse.

Att våldet legitimeras med religiöst språk har fått följder. Det står klart att religion inte är enande utan splittrande. Religion tas ökning av religionskritiska inlägg på internet men också vid personliga möten. Salafismen möts av krav på reform – en intressant företeelse är utvecklingen av islamisk feministteologi (med Riffat Hassan, Pakistan, som det främsta namnet). Från regimernas sida finns tendensen att rubricera nära nog varje form av politisk islamism som ”terrorism”. Ett symtom på detta är att Muslimska brödraskapet förbjudits i Egypten och har mist stöd och motarbetas på andra håll.

Snäv definition
Den salafiyya-jihadism som IS, al-Shabaab och även Boko Haram står för kan alltså inte ses som en kamp för det gamla tribalistiska samhället, utan snarast tvärtom. Rörelserna och deras våld och repression står för en sorts modernitet i sin utopi om ett kalifat (eller flera), där individens lojalitet men även trygghet kopplas till idén om medborgarskapet, oberoende av etnicitet eller tribal gemenskap: en teokratisk medborgarstat. Deras mycket snäva definition av vem som är ”muslim” utesluter shiiter och kättarförklarar folklig sufisk religionsutövning. Deras fientlighet mot shiismen innebär att Iran träder fram och framstår som den makt som främst vill och kan bekämpa IS. Deras fientlighet mot sufiska ordnar driver fram ett folkligt motstånd mot rörelser som Boko Haram och al-Shabaab. Saudiarabiens ledning har en berättigad fruktan för IS genom de anspråk på makt över Arabiska halvön (med Mecka och Medina) som ett kalifat innebär. Samtidigt ser kungahuset och wahhabisterna i Saudiarabien med oro på det ökade inflytande som det shiitiska Iran har – nu i realiteten allierat med USA i kampen mot IS. Och stormaktskonkurrenterna USA och Ryssland har modifierat sin Mellanösternpolitik betydligt till följd av det läge som har uppkommit genom IS framryckning i och utanför regionen.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 4 2015.


Jan Hjärpe
Professor emeritus i religionshistoria och religionsbeteendevetenskap vid Lunds universitet.